En ”sluta med socker” app

Jag funderar på att bygga en app ämnad att hjälpa andra i sin resa med att sluta med socker och undersöker nu behovet av detta.

Skulle du ha behov och intresse av en sådan tjänst?

Skicka i så fall din intresseanmälan nedan. Får jag tillräckligt mångas stöd ser jag det som ett tecken på att appen behövs och kommer tillägna kvällarna till att bygga den. Jag tror den behövs. Frågan är, gör du?

Annonser

Dag 1389. Från desperation till motivation

Har suttit framför datorn i en halvtimme och bara stirrat in i skärmen. Vet att jag vill skriva men har svårt att finna orden.

Bloggen känns avlägsen och jag känner mig ringrostig.

Samtidigt är den mig alltid nära och jag jobbar fortfarande dagligen på att upprätthålla min abstinens och tillfrisknande. Mitt mående idag jämfört med för några år sedan är som natt och dag. Men jag har jobbat och jobbar som sagt fortfarande för det. Skillnaden nu är att jag inte behöver nå botten för att få desperationen som krävdes för att ta till de handlingar som krävdes för att i princip förändra hela mitt liv och allt jag någonsin trott på.

Idag har jag förmånen att få drivas av motivation. Motivation att må bra, att leva min fulla potential och att vara en medmänniska som kan förgylla andras liv. Jag är tacksam för den desperation jag tidigare hade då den fick mig att på riktigt ta tag i en sjukdom som uppenbart hade tagit över allt och hela mig. Men jag är lika tacksam för att slippa ha det som drivkraft längre då det också grundade sig i ett dåligt mående.

Tror att ovan är varför jag ville skriva idag. För att flagga för att jag inte har gått under jord och återfallit, utan att tillfrisknandet och programmet fungerar. För att flagga för att jag inte har glömt bort hur tufft det är när man är aktiv i beroendet och när man är i sitt första år som abstinent. För mig var det ett helvete i alla fall. Det kan alla som var mig nära under den perioden intyga. Samtidigt finns det något vackert med den värsta tiden nu i efterhand (kanske lätt för mig att säga eftersom den perioden är över). Det är just dessa perioder av extrem utmaning och uppförsbacke som jag har fått lära känna min styrka och vad jag faktiskt är kapabel till.

Eftersom tillfrisknandet från beroendet utan tvekan har varit bland det tuffaste jag gått igenom har det skapat en känsla av att allt är möjligt. Bara jag tar det en dag i taget – inte resten av mitt liv på en gång, är ödmjuk, ber om hjälp, vågar vara ärlig mot mig själv och andra i min omgivning och fortsätter att göra aktiva val. Och låter tiden få ta tid. Så kommer resultatet.

Jag vill flagga för att jag inte har glömt var jag kommer ifrån och att jag är medveten om att bra mående är något jag väljer. Något jag väljer aktivt dels rent mentalt och dels genom mina handlingar.

Min allra största utmaning idag är att inte gå upp för mycket i tankar och att komma ihåg vad som är viktigt och relevant i livet. Att inte missa det som händer. Att inte förlora mig i görande och i vad som ska åstadkommas. Att komma ihåg att kakan är relativ och inte konstant. Distans, perspektiv, ett litet luftavstånd mellan mig och mina tankar. Välja att skratta istället för att ta saker på så stort allvar. Leka mer. Rycka på axlarna mer.

Något som tydligt har börjat komma tillbaka det senaste året är just leken och det genuina skrattet. Det där skrattet som kommer djupt inifrån och bubblar av energi. Jag har fått tillbaka barnet och barnsligheten i mig som försvann när beroendet och vuxenlivet tog över. Nu är jag töntigare än någonsin, och jag älskar det. Vill aldrig sluta vara barnslig eller flamsig.

Om du läser detta och känner igen dig men inte har kommit till den punkt där det vänder än så hoppas jag att ovan kan ge hopp. Gör fotarbetet, följ de som har gått före och låt tiden få ta tid.

 

Dag 1032. Sockerfri i 2 år & 10 månader

Det är åtta månader sedan jag skrev sist. Tiden flyger iväg.

Vid flera tillfällen har jag tänkt att jag ska skriva igen. Men något inom mig har stoppat. Gjort motstånd. Lika mycket som bloggen har varit min räddning är det med blandade känslor jag tänker på den. Eftersom den också påminner mig om en tid som var så tung att jag knappt vill tänka på det idag.

Åren innan jag slutade med socker och den första tiden under avgiftningen var verkligen en kamp för överlevnad. Nu i efterhand känns den tiden nästan overklig och känslominnena känns som en film jag har sett, snarare än upplevt på riktigt. Förstår att detta låter konstigt men jag kan inte förstå att det där var min verklighet och vardag förut. Menar inte att säga detta av högmod utan av tacksamhet. Vill aldrig glömma hur det var och var jag kommer ifrån.

Ikväll var jag på ett möte där en tjej frågade mig om bloggen. Tror att hon syftade på en annan blogg om sockerberoende men det spelar ingen roll, det påminde mig i alla fall om Nollprocentsocker.se och jag kände instinktivt att jag saknar den och att jag saknar er. Alla fantastiska människor jag har fått kontakt med via bloggen.

Har träffat många på sistone som söker hjälp för sin besatthet av socker, viktfixering och annat, och jag påminns hela tiden om hur viktigt det är att jag fortsätter att ge vidare det jag själv har fått hjälp med. Minns hur avgörande stödet, hoppet och alla tips var i början. Den tiden när man helt blind och livrädd famlade efter en ljusglimt i allt mörker. När man visste att man måste sluta men hade noll koll på vad man skulle göra istället? När beroendet inte bara var till för njutning utan även var livsnödvändig självmedicinering.

När det enda man ville ha var frihet. Och att få leva det liv man innerst inne visste att man var ämnad att leva.

En av mina nya sponseer läste upp sin life story för mig idag och jag blev tagen av beundran. Den kampen hon utkämpat. Hur mycket hon har försökt och alla varianter hon har testat för att sluta. Allt för att kunna vara en god mor, fru, kollega och medmänniska. Men trots detta svikit löftena om att ”sluta” och att ”förändras” om och om igen, för att som så många gånger tidigare falla för maktlösheten en beroendesjukdom innebär innan man får hjälp.

Beroendet. Något som innan man har fått vård är starkare än den enskilda viljan. För hade man kunnat sluta vara beroende från en dag till en annan med rena viljan så hade tolvstegsprogrammet aldrig uppstått och inte växt så pass mycket som det gör idag. Då hade vi alla kunnat leva det liv vi var ämnade att leva bra mycket tidigare och kunnat skippa alla år av omvägar och vita knogar.

Ska runda av nu men eftersom det var så länge sedan jag skrev regelbundet vill jag bara ge en kort update. För er som undrar över tystnaden så har den inte betytt att jag återfallit, jag är fortfarande abstinent från socker. Gällande mina andra utlopp såsom hetsätning, tvångsmässig träning, kontrollbehov, perfektionism, relationer och medberoende, så har jag i princip blivit befriad från besattheten av dem alla. Viktfixeringen kan absolut spöka i bakgrunden men ofta kan jag komma ur den rätt snabbt då den mest är ett symptom på något annat i mitt liv som jag behöver titta på. Relationer och mitt medberoende kommer jag nog alltid att få jobba på men extremt mycket har hänt även där. Något som gjort att jag idag har genuint nära och kärleksfulla relationer i mitt liv. För att inte tala om relationen till mig själv som dagligen blir varmare och faktiskt gjort att jag idag känner mig både hel och fri.

Om du läser detta eller bloggen och känner igen dig och skulle vilja ha kontakt, tveka inte att skriva till mig. Vare sig det gäller att dela med dig av dina erfarenheter eller vill ha tips, jag finns här i den mån jag kan.

Kram Ebba

ps. 30 mars firade jag 2 år och 10 månader utan socker. Helt galet.

En dag i taget. 🙂

Dag 786. Slip

Sitter på en bänk på Södermalm. Väntar på att ett möte ska börja om en timme. I förrgår hade jag en slip i överätning. Det klassiska; turkisk yoghurt, nötter och ost. Total ångest. Magkramper, svettningar och uttorkning. Det var ett halvår sedan jag behövde må så sist. Inte sedan jag nådde en form av botten och kapitulering i maten.

Låg hela natten och försökte ta reda på vad jag kunde ha gjort annorlunda. När påbörjades processen till att slippen till slut skedde och vad var de utlösande faktorerna? Brist på vila? Slarv i valet av rena livsmedelsprodukter? För mycket skarvande på måltiderna? Att jag börjat testa en mycket mild variant av 5:2? Att jag sakta börjat småträna lite igen? Känslor av ensamhet och tristess? Umgänge med människor som triggar mig? Medberoende? Stress? Något annat?

Svårt att säga. Kan vara många saker samtidigt. Men jag anar att det var kopplat till mitt medberoende. Den här sommaren har varit ett rejält uppvaknande för mig gällande medberoende, framförallt till mina nära. Har varit extremt smärtsamt att se och uppleva. En kalldusch. Det har verkligen varit som natt och dag från hur jag sett på saker tidigare. Plötsligt känner jag mig inte förvånad över att jag alltid har överätit när jag återvänt till där jag växte upp.

Vill inte göra såhär mot mig själv som jag gjorde i förrgår. Vill inte känna den här skammen, skulden och ångesten som en slip frambringar. Skäms. Är äcklad över mig själv. Känns som att jag svikit. Slår på mig själv.

Raka motsatsen till förlåtande, kärleksfullt och konstruktivt. Ska försöka tvinga mig själv att vända på steken. What else could this mean?

  • Elsa, du är inte perfekt men du duger.
  • Du gör allt du kan och ditt bästa i alla lägen och det är tillräckligt.
  • Detta skulle ske och kommer att hjälpa dig vidare.
  • Detta kanske behövde ske för att du ska kunna ta tillfrisknandet till nästa nivå, precis som det gjorde när du nådde en botten i mitten av februari.
  • Du kanske behövde detta som en varning om hur farlig sjukdomen är så att du inte romantiserar överätandet av dessa produkter eller överätandet i sig.
  • Du kommer ha användning av denna erfarenhet i framtiden där du kommer att kunna hjälpa andra med samma problematik.
  • Nästa gång du möts av dessa känslor kommer du kanske kunna se din utveckling och hur du orkar stå kvar trots smärtan.
  • Detta kanske behövde ske för att du ska komma vidare i tillfrisknandet i medberoendet.
  • Bättre med en slip istället för ett regelrätt återfall.
  • Bra påminnelse om hur skamfylld sjukdomen är och detta innebär träning i att erkänna sina snedsteg och maktlöshet inför sjukdomen.
  • Medberoende är lika starkt som vilket annat beroende som helst och jag behöver lära mig verktyg även där.
  • Ha tillit till min väg. Till något större än mig själv. Det som ska ske kommer att ske och det kommer att vara för det bästa.

Jag måste dela om detta. Våga berätta för de som förstår. Och förlåta mig själv och inte straffa. Se det som en del av resan. Jag är inte perfekt. Men jag gör mitt bästa och det jag kan.

 

 

Dag 761. Att skala av löken

I tisdags skrev jag om att resa med ett beroende. Eller snarare, hur det har varit och hur det är för mig att resa med en beroendeproblematik, med mat som utlopp.

Mitt sätt att hantera utmaningarna vid resor har definitivt inte varit perfekt. Men det har varit gott nog. Ett koncept jag har fått lära mig sedan jag tog tag i sjukdomen. Att ibland får saker vara ”good enough”. Strävan efter perfektion kan stjälpa mer än hjälpa i denna sjukdom.

Min sockerfrihet har med andra ord inte varit perfekt. Utan den har varit good enough. Jag har haft oändligt många slips i maten men tack och lov varit skonad från återfall i sockret. I takt med att jag började tillfriskna har det sen skapats utrymme och ny styrka för att ständigt höja ribban och kraven. Abstinens och nykterhet för mig idag är därför inte samma sak som den var i början.

I början, för lite mer än 2 år sen, var det tillräckligt överväldigande att sluta med socker. Att tänka på något annat fanns inte på kartan. Det tog ett antal månader innan jag var redo att ens börja fundera på mängder, känslor, beteenden, relationer, sponsor eller att jobba i 12-stegs programmet. Fokus var på att lyckas hålla mig ifrån socker, till vilket pris som helst i stort sett. I princip allt som inte var rent socker eller gluten var tillåtet. Jag tillät mig själv att äta mig rejält mätt vid varje måltid, beståendes av rikligt med fett, protein och grönsaker. Även om min viktfixering har velat hålla igen på fettet har jag tvingat mig själv att alltid äta mycket fett. Det viktigaste först. Tillfrisknandet och sockerfriheten. Vidare, tillät jag även mellanmål däremellan. Hade ständigt nötter, kokosfett, glutaminpulver, getost, koffeinfritt kaffe och 1kokt ägg med mig vart jag än gick ifall jag fick sug. Ett vandrande kylskåp.

Låter kanske lite galet, och det var det också den första tiden. Fråga mina närmsta och de kan intyga.. Men samtidigt ska man komma ihåg att jag kämpade för att vinna över en drog som styrt mitt liv i 23 år dessförinnan. En extremt mäktig drog som finns överallt i samhället och som jag är maktlös inför. En drog som en gång i tiden fick mig att ifrågasätta livet självt.

Så i all dess operfektion såg min process ut på det här sättet. Galet, lite kaosartat och fanatiskt men i alla fall sockerfritt. Och vem vet, jag hade kanske inte varit drogfri idag om jag inte hade gett mig själv det svängrummet. Vet inte om jag hade orkat annars.

Lite hårdraget handlade mitt första år i nykterheten enbart om att få bukt på sockret. Ni som har läst min blogg tidigare vet dock att överätning ganska snart blev ett påtagligt problem. Vilket blev nästa utmaning i tillfrisknandet. En plågsam historia full att förtvivlan, skam och fallgropar. Det var först under år 2 som jag på riktigt kunde erkänna min maktlöshet inför mitt matmissbruk. Därmed började nästa nivå för mitt tillfrisknande. Nästa lager på löken. Jag hade blivit fri från mitt fysiska sug och mentala besatthet efter socker, men hade fortfarande behovet av att fly, bedöva och hantera mitt känsloliv med yttre ting. I detta fallet vanlig mat.

Men även där nådde jag till slut min botten. Ungefär 19 månader in i sockerfriheten var jag äntligen redo att åter igen ge upp. Erkänna att jag var maktlös inför min sjukdom och mitt liv. Där och då kunde nästa resa i tillfrisknandet börja. En resa som inte alls har varit eller är lika mycket utav en kamp. Sedan början av februari har jag som konsekvens varit befriad från att överäta. Vilket är helt otroligt och ett mirakel i sig.

Att vara fri från både socker och överätning har varit min dröm. Min främsta drivkraft och målbild de senaste åren. Men livet består inte av en statisk start och ett statiskt mål. Livet är en process. Nu har jag påbörjat processen och tagit bort mina fysiska droger, men dessa är inte och har aldrig varit mina egentliga problem. De har varit min lösning för att hantera allt annat i livet som har känts ohanterligt. Så bara för att jag har blivit av med napparna betyder inte det att problemen är borta. Snarare tvärtom. Och det var delvis därför jag mådde så dåligt under första året. Jag trodde mina problem skulle försvinna i och med att jag tog bort sockret, men i själva verket stod jag nu utan bedövning för allt jag kände.

Idag måste jag därför möta livet och mig själv på livets villkor, men utan bedövning. Hur smärtsamt det ibland än är, är det samtidigt helt fantastiskt. Att kunna och våga känna saker på riktigt och inse att jag inte dör av känslor. Tidigare hade jag inte verktygen för att klara av detta men det är det 12-stegsprogrammet ger. De ger verktygen som hjälper mig att hantera grundproblemen som fick mig att vilja droga från första början.

Som ett resultat av ovan har min definition på min personliga abstinens därför förändrats genom åren. Den har idag blivit mer abstrakt och kopplad till känslor. Abstinens för mig, utöver frihet från socker och överätning, är att ha ett hanterligt känsloliv. Att våga vara ärlig mot mig själv och min omgivning. Att våga vara sann. Att vara medveten om när saker, personer eller situationer väcker irritation, frustration eller rädsla inom mig och då kunna skilja på vad som är deras del och vad som är min del i situationen. Att vara vänlig och till hjälp för min omgivning. Att säga god dag och titta busschauffören i ögonen, att vinka till bilen vid övergångsstället. Att lyssna på andra och även på mig själv. Att respektera och acceptera mina egna begränsningar och vara uppmärksam på när min kropp skickar varningssignaler. Att acceptera när livet händer. Att upprätthålla en andlig spänst och lämna över till något större än mig själv. För jag har inte kontroll. Det har jag aldrig haft. Hur mycket jag än har velat, och fortfarande vill, har jag aldrig kunnat kontrollera livet.

(Utöver ovan är jag även uppmärksam på andra typer av tvångsmässiga beteenden och varningsklockor som är ständiga gråzoner för mig. Detta kan vara allt ifrån att prova kläder framför spegeln för att se om jag har gått ner i vikt till att känna tvång att träna, vilja gå på överdrivet mycket 12-stegsmöten, vilja tugga tuggummi, tankar på att under- eller överäta, shoppingsug, offerskap, ensamhetskänslor, arbetsnarkomani, sug efter kolhydrater eller cigaretter, smålögner. Högt och lågt med andra ord. )

Dag 758. Flygplatser och socker..

Sitter på flygplatsen på Arlanda. Ska bli underbart med några dagars semester.

Samtidigt är det alltid en utmaning att resa. Bara själva tanken på att jag ska resa senare under dagen kan ge sug. Redan i morse satte beroendehjärnan igång och kände sig plötsligt omättlig redan vid frukost. Lustigt hur det kan vara så.

Nu har jag rest så pass många gånger sedan jag slutade med socker att jag är relativt van. Vet att det är så det blir och att det kanske alltid kommer att vara så. Men jag behöver inte agera på det. Tidigare kunde jag gripas av rädsla och panik. Förbereda tonvis med mat, äta abstinenta måltider utanför min matplan och frenetiskt tugga tuggummi där emellan. Överlevnad och vita knogar. Allt för att inte falla för min favoritdrog och riskera ett regelrätt återfall.

Idag behöver jag som sagt inte agera på mitt sug, men jag får fortfarande sjuka tankar och kan då hantera dem med en viss metodik. Hur mäktig beroendehjärnan än är, så är den tack och lov minst lika dum. Den går att lura med lite finess.

Tricket ligger i att leka med tiden. Att beta ner den kritiska situationen till småbitar med delmål. Långsiktigt tänk är det inte tal om. I detta konkreta fall har det sett ut och ser ut enligt följande:

  • Tiden fram till resan kl.07.30-14.00
  • Tunnelbanan till T-centralen
  • Tiden på T-centralen
  • Tågresan till Arlanda flygplats
  • Tiden på flygplatsen
  • Flygresa nr 1
  • Mellanlandningen
  • Flygresa nr 2
  • Tiden på flygplatsen innan bilresan
  • Bilresan till hotellet
  • Tiden på hotellet innan sovdags kl.23

Varje punkt ovan innebär en utmaning i sig. Tiden fram till resan ska jag t.ex. bara fokusera på nuet och hålla mig till mina måltider, frukost och lunch. Inte få för mig att äta större måltider ”ifall jag inte får i mig tillräckligt på resan”. Något min beroendehjärna ständigt vill intala mig.

På T-centralen ska jag t.ex. inte, bara för att jag har några minuter över, strosa runt på Pressbyrån eller 7-eleven och fundera över om jag kanske ska köpa något ”utifall att”. Nej, jag ska trotsa min första impuls och istället gå direkt till Arlanda Express och vänta på tåget där istället.

Tänker jag på ovan punkter och delmoment samtidigt kan min hjärna få fnatt och tycka att det vore helt okej att köpa några påsar nötter eller vad som. Vilket skulle kunna vara startskottet på en slip för mig. Det krävs en tugga och jag är igång. Men det startar i huvudet först. När första tuggan tas är slipen igång sedan tidigare rent mentalt. Därför gäller det att stoppa i tid. Ta varje delmoment i taget och se varje abstinent beslut som en vinst.

Just nu har jag med andra ord tagit mig igenom de första momenten men har några av de svåraste kvar. När jag flyger blir jag lätt rastlös och får sug. Att sitta fastträngd bredvid människor som storkonsumerar min favoritdrog hjälper såklart inte heller. Då kan jag lätt falla in i offertankar där jag anser mig värd lite nötter, extra mat eller något annat eftersom jag är så duktig som inte äter socker och för att det är så ansträngande att resa. ”Jag måste nog köpa något så att jag orkar hela resan ut”.

Nej Ebbaa, du behöver inte köpa något extra. Du har din matlåda med dig som du ska äta vid middagstid precis som vanligt. Det är inte synd om dig och du kommer inte dö. Det du känner är trötthet och obehag av att inte ha kontroll, inte hunger. Väldigt olika saker som gärna likställs i min hjärna.

Mitt fokus just nu är därför enbart på flygresa nr 1. Inget mer. Mellanlandningen tar jag sen.

Dag 721. Ärligt läsarbrev

Idag vill jag dela med mig av ett mail som jag fick häromdagen av en läsare. Som vanligt känner jag igen mig på i princip varje bokstav och det träffar rakt i hjärtat. Har inte tänkt på att jag borde dela med mig av de brev läsare skickar men det är såklart jag ska göra det, och har nu fått tillstånd att posta nedan ärliga och modiga mail.

”Hej Elsa.
Jag kom över din blogg av en slump här om dagen.  Jag började gråta.
Du satte ord på många av de känslor jag har inom mig.

Jag har varit inne på att jag förmodligen har ett beroende. Har själv varit och lyssnat på Bitten och tyckt att det träffat rätt. ÄNDÅ har jag hamnat tillbaka i det ständiga suget, att få äta bara lite lite till, när jag sitter i min soffa om kvällen. Ny stad, nytt jobb gjorde att vintern blev värre än någonsin.  Tidigare har överätandet varit ”nyttiga alternativ” men nu eskalerade det till godis, snabbmat och choklad! Jag skäms. Jag trodde det aldrig om mig själv. Jag gråter när jag skriver detta. Och det värsta av allt är att jag jobbar som peronlig tränare!!! Jag ska lära andra hur dem ska äta!!!!

Jag har klarat perioder utan, men har förstått att jag ersatt det med annat hela tiden. Sötningspastiller, fun light, tuggummi, kaffe i mängder. .

Det jag är mest rädd för är att bli förminskad. Jag tror att det är en av anledningarna till att jag inte sett det allvarliga. Jag hör folk som säger ”ja, vem är inte sockerberoende? ” och liksom skrattar lite. Därför har jag gjort allt jag kan för att ändra mitt tänk om mat och beteende. Har trott att det varit mina tankar som gjort problemet större än vad det egentligen är. Tills nu.
Tack vare dig och din blogg blev jag klarsynt på nå vis. Ikväll ska jag gå på mitt liv första oa möte. Jag är livrädd.  Mest rädd för att den dröm jag nu känner så starkt om att bli fri ska gå sönder. Att jag ska hamna tillbaka igen.

Känner väldigt mycket igen mig i det inlägg när du beskriver din vikt och kroppsfixering. Att lyckan tro sig finnas där. Alla dessa tankar, säger 1000 gånger om dagen som jag påmint mig själv om hur jag ser ut. Det gör så ont i mig.

Men jag känner stor tacksamhet för att jag äntligen kanske kan börja leva. På riktigt. Som du skrev ” den frihet som vi tror finns, den finns! ”

Så tack för dina ord. Jag kommer läsa dina inlägg om och om igen och fortsätta tro på att det går.
Mvh ”

Som sagt, så ärligt, modigt och träffande. För dig som känner igen dig i historien vill jag åter igen understryka att du inte är ensam. Vi är många där ute som har trott eller fortfarande tror att vi är galna och som kämpar för att få tillbaka sina liv. Det går, det finns en lösning. Du är inte galen.

Du förtjänar att leva ditt liv. Inte bara överleva det.

Dag 700. Förlåtelse

Den senaste veckan har varit påfrestande. Mycket känslor som bubblat upp inombords. Har dock för en gångs skull vågat stanna kvar och acceptera att det är okej att känna. Att ibland upplever man obehag och ångest. Det går över. Tidigare har jag alltid velat agera, velat fixa till det som känts jobbigt eller velat fly. Den ständiga flykten. Flykt in i mat, in i socker, in i träning, in i studier eller jobb, in i relationer, in i kontrollbeteende. Vad som. Finns hur mycket som helst att fly in i. Men nu får jag istället uppleva hur det är att faktiskt stå kvar. Och att känna.

Det är inte roligt kan jag säga. Det är extremt smärtsamt. Får anstränga mig för att inte få panik. Mycket djupandning. Ständiga mantran som jag upprepar för mig själv; ”Det kommer gå över. Ta det lugnt. Det är okej. Det är bara känslor, inget farligt. Stå kvar. Låt det vara obekvämt. Acceptera att det känns tungt just nu och ha tillit till att detta är meningen.” Osv.

Under den senaste veckan har tiden hunnit ikapp mig. En ny sorg har fått blomma ut. Sorgen över tiden som var året efter att jag slutade med socker. Sommaren 2012-sommaren 2013. Ett av de mörkaste och samtidigt bästa åren i mitt liv. Inser inte förrän nu, när jag i grunden är lyckligare än någonsin, hur pass dåligt jag verkligen mådde under första året. Det syntes inte minst här på bloggen. Självklart påverkade det hela mitt liv. Framförallt mina relationer.

Jag var inte mig själv. Jag var ett spöke. Ett fullständigt vrak. Så extremt vilsen, omtumlad, plågad och rädd. Minns det som en enda stor dimma. Och det var såklart inte bara jag som led av detta. Tänker på min familj, mina vänner, mina dåvarande kollegor, min dåvarande sponsor och framförallt min dåvarande pojkvän.

Denna underbara människa som fanns där för mig på ett sätt som jag idag inte kan förstå hur det var möjligt. Hur han orkade. Hur han alltid trodde på och stöttade mig till hundra procent. Inte en enda gång har han ifrågasatt min sjukdom. Från dag ett valde han istället att ta det på största allvar och blev min högra hand i kampen mot beroendet. Det är till exempel tack vare honom som jag startade den här bloggen. Hans idé och hans uppmuntran. Hans ständiga uppmuntran. Och vad den här bloggen har betytt för mig är obeskrivligt. Och förhoppningsvis har den även hjälpt andra beroende.

Allt detta kommer nu över mig. Och jag känner stor sorg, skuld och skam. Över hur det måste ha varit för honom. Över hur mitt tillfrisknande kom före vårt förhållande. Över hur galen och fanatisk jag var i allt för att försöka få något form av fotfäste i det totala inre kaoset. Sörjer över att vi tyvärr inte överlevde till den dagen jag väl började må bra igen. Sörjer att han inte får uppleva den jag är idag, den jag egentligen är.

På samma sätt känner jag sorg och skam över hur jag var på mitt dåvarande jobb. Över hur relationen till min chef och andra kollegor aldrig fick en ärlig chans för jag var totalt borta och avstängd. Ett skal av mitt forna jag. Jag gjorde förvisso mitt jobb men inte en millimeter till. Drog mig undan så mycket jag kunde och hade konstant dimmig och avskärmad blick. Det var hemskt men det var överlevnad.

Även om jag sörjer detta vet jag samtidigt att jag gjorde mitt bästa. För mig var det nödvändigt att prioritera mitt tillfrisknande för att ha en ärlig chans att en gång för alla bli helt fri. Jag kämpade för något som jag inte visste exakt vad det var, men något inom mig sa att det var värt kampen. Att jag måste fortsätta och ha tillit.

Idag är jag så fruktansvärt tacksam. Vet inte vad jag ska säga. Mitt liv är så mycket bättre än vad jag någonsin vågat drömma om. Och då är det inte särskilt annorlunda på utsidan sett. Men på insidan är jag en annan person. Idag är jag lycklig. Jag slipper äta socker, slipper överäta, slipper vara besatt, slipper leva dubbelliv, slipper slipper slipper.. Allt det jag drömt om börjar sakta infrias.

Jag vet att jag måste förlåta. Förlåta och sluta slå på mig själv för tiden som varit. Men förlåtelse är svårt tycker jag. Vet inte ens om jag vet vad det är.

Längtar till att kunna gottgöra alla de som skadats på grund av mitt mående första året. Eller på grund av mig överhuvudtaget såklart. Var ingen ängel före jag slutade med socker heller, men just nu är det främst mitt första nyktra år som ständigt snurrar i huvudet. Som smärtar.

Tack för allt. Hoppas att jag en dag får gottgöra och ge tillbaka.

Dag 680. Resa med en normi

Vietnam. Med jobbet. Har varit på resande fot i 9 dagar. Reser tillsammans med min affärspartner som är en klassisk ”normi” (alltså någon som varken är beroende eller har tendenser till skadligt bruk). Det går nog inte att bli mer normi än vad han är.

Det är inte första gången jag reser själv med en normi, så jag visste i förväg vad jag hade att vänta. Alltid fyllt av blandade känslor. I början av mitt tillfrisknande var det främst en börda. Ett konstant utanförskap och kamp om att hålla mig på mattan, att inte självömka och samtidigt behålla ett försvar inför alla utmaningar som det kändes som att jag ständigt utsattes för. Så är det inte längre. De negativa aspekterna har blivit allt färre och mindre påtagliga, och de positiva har istället blivit dominanta. Det hade jag aldrig trott för två år sen. Då var jag dömd att känna mig utanför. För alltid.

Idag upplever jag att jag bättre kan utnyttja styrkorna hos en normi, vilket är just faktumet att de är ”normala”. Deras neutrala och okomplicerade förhållandet till mat och andra beroendebeteenden. Det som alltid chockerar mig är hur enkelt de gör det. Och i detta specifika fallet hur min kollega tex. äter sina måltider varje dag i lugn och ro. Hur han går upp minst en halvtimme tidigare än vad jag annars hade gjort för att kunna äta frukost i lugn och ro. Hur han fridfullt tuggar sin mat och äter rejält med bra mat. Han konstlar inte till det. Varken undergör eller övergör. Han försöker inte hålla på att fixa, försöker inte ta några genvägar. Han är närvarande.

Det jag därför har provat hittills är att försöka modellera det jag upplever är sunt även för mig. Ibland är det enklare att bara följa någons fotspår istället för att uppfinna hjulet själv hela tiden. Hemma vill röda hund alltid fråga mig om jag inte ska ha lite mer ändå? Känner du dig inte lite tom? Eller ensam? Eller uttråkad? Eller ingenting? Här finns inte det utrymmet. Det är frukost när det är frukost, lunch när det är lunch, middag när det är middag. Sen är det slut. Att träna eller jobba maniskt är inte heller aktuellt.

Är dock medveten om att jag INTE är en normi. Jag härmar men försöker att inte jämföra. Att modellera sunda beteenden hos en normi är inte samma sak som att rucka på de aspekter som just jag behöver givet mina personliga förutsättningar. Jag är fortfarande noga med vad jag äter. När min kollega tar bröd, tar jag ett djupt andetag och väntar på min mat. När han äter banan tar jag kokosfett. När han kör på i 110% inser jag att mitt tak kanske är nåt och tar tid för mig själv. När han går och gymmar för att få energi följer jag bara med ibland. Ibland lägger jag mig istället för att vila och skriva. När han läser Financial Times läser jag i Stora Boken. När han lyssnar på musik, lyssnar jag på en OA-speaker.

Låter kanske som små saker men det är just dessa små nyanser som skapar balans i det stora hela för mig. Att ta till vara på de där små stunderna som gör hela skillnaden. Som fyller på mina energidepåer och håller mina fötter på jorden. Som gör att mitt känsloliv blir hanterbart och att jag utåt kan vara mer utav den person jag vet att jag är, inte det där lilla, besatta, rädda monstret som annars får allt för mycket luft.

Med det sagt ska jag erkänna att jag längtar till att åka hem. Hem till mina rutiner, till min mat, till möten, till programvänner, till äkta återhämtning, till familj och vänner. Det är verkligen en förmån att få bo i Stockholm där programmet är så utbrett. Det är påfrestande att resa med den här problematiken men som sagt genomförbart med lite förberedelser och stöd. Hörs dagligen med min sponsor och håller rätt aktiv kontakt med min familj. Det är ytterligare en viktig energikälla för mig. Något som jag lärde mig från förra långresan i januari då jag i princip inte hördes med någon på 3 veckor. Det var en lång uppförsbacke tillbaka efter den resan kan jag säga. Men, learning by doing, och denna gång känns det hundra gånger bättre. Vilket är underbart. Så länge jag respekterar mina begränsningar kan jag leva världens friaste liv.

Dag 663. Du kan tillfriskna

Sedan lite mer än ett år tillbaka har jag gått på andra möten än just FAA, Food Addicted Anonymous inriktat på sockerberoende och matmissbruk. Framförallt har jag gått på AA möten men har även testat OA, NA och CODA. Samt nischer inom dessa såsom YPAA och Swenglish möten. Har även gått på en del internationella AA möten i Spanien och planerar att gå i Vietnam om några veckor när jag åker dit med jobbet.

Ju fler möten jag går på desto tydligare blir det att det egentligen inte spelar någon roll vad man kallar drogen. Matmissbruk, socker, bulimi, anorexi, alkohol, narkotika, relationer, sex, shopping, träning, arbete osv. Olika namn, samma sjukdom. Sen ska man självklart visa stor respekt för sin huvuddrog, vilket är socker och matmissbruk för mig. Kan dock se hur jag i tidig ålder missbrukat arbete i form av tvångsmässigt studerande, därefter relationer, följt av träning, och slutligen en blandning av allting i kombination med socker. Alkohol är inget jag har druckit i smyg men var definitivt ett utlopp som kunde ersätta de andra utloppen när de inte fick utrymme. I tonåren var det på något sätt alltid accepterat att vilja dricka, till skillnad från att vilja plugga och träna maniskt.

Även om jag får energi av allt tillfrisknande och klokhet på just AA möten kan jag ibland känna ett smått utanförskap på dem. Jag känner ju igen mig på alla punkter förutom i rövarhistorierna. Och att berätta om hur jag har ljugit, stulit, gömt och smugit med socker är inte helt okej om fokus ska vara just på alkoholen. Men ironiskt nog har socker varit ett allt större samtalsämne på sistone på de AA möten jag gått på. Folk som berättar hur de tycker att deras tidigare missbrukarbeteende dyker upp i nya skepnader och där sockret börjat bli en ny besatthet. Hur de gömmer chokladaskar för familjen, måste ha snask när det är myskväll en vardag och hur de äter upp barnens lördagsgodis. I veckan delade en kvinna om hur hon satt i system att fota barnens godispåsar för att veta exakt hur mycket godis hon sen måste köpa för att de inte ska märka att något saknas. Eller hur hon köper Ben & Jerry´s glass men låter burkarna stå kvar tomma i frysen så att ingen ska upptäcka att hon ätit upp allt. Känner igen den ständiga jakten mellan drogen och att inte bli upptäckt.

När någon vågar ta upp sockret på mötena känns det nästan som om att folk drar en lättnadens suck. Att erkänna sin maktlöshet inför alkohol var jobbigt nog men att man nu har börjat missbruka socker eller mat sitter nog djupt inne för många. Flera tjejer har kommit fram till mig på sistone och berättat att de må vara nyktra från alkohol men att deras ätstörningar med allt ifrån bulimi, anorexi, matmissbruk fortfarande spökar starkt. De frågar nyfiket och något skrämt hur det är att sluta med socker. Hur man gör, hur det går att leva ett vanligt liv, vad som är jobbigt och svårt. Den främsta frågan är dock alltid samma, hur börjar man?

Hur gör man för att sluta med något som finns konstant omkring oss? Som dessutom redan finns i den mat vi får i oss varje dag. Som uppmuntras som belöning och napp från dag ett. Som ifrågasätts om man väljer att tacka nej. Som gör att man kanske framstår som tråkig, präktig, ätstörd och en allmän stämningsdödare.

Frågan är legitim. Steget är inte självklart. Och tyvärr finns inte ett entydigt svar. Vägen är så olika för alla. Men det viktigaste svaret är att det i alla fall går. Det finns de som har gått före och bevisat att det går. Som utåt sett har verkat vara hopplösa fall. I programmet säger man ofta att ju värre ens resa fram till att man blev nykter har varit, desto bättre går det när man tillfrisknar. Ens botten har då varit såpass djup att motorn upp igen är starkare än någonsin. Även om det såklart är svårt att själv se det på det sättet när man fortfarande är inne i det.

Vill därför att du som känner en uppgivenhet, rädsla eller trötthet inför en sjukdom eller ett sjukt beteende som driver dig till vansinne ska ta med dig det. Du kan tillfriskna. Även om du kanske tror att just du är ett hopplöst fall. Det är du inte. Även om du är unik i alla andra aspekter, är du inte det i just denna. Även du kan bli fri.

Du förtjänar att få vara fri. En jobbig men nödvändig fråga du dock måste ställa dig själv är om du är villig.