Så var det officiellt. Vad skönt det känns. Det är lustigt vilken effekt tiden har på vad man tror sig klara av eller inte klara av. Om någon hade frågat mig för några veckor sedan vad jag har för förhållande till socker hade denne fått ett obekvämt, avvikande svar. Eller snarare en vinklad version av sanningen.

”Jag kör strikt LCHF som en rolig grej.”
”Jag är gluten- och laktosintolerant.”
”Jag är allergisk och sockerintolerant.”

Tre olika versioner av sanningen. De är inte lögner för de alla stämmer indirekt. Men samtidigt undviker de det egentliga problemet. Jag är sockerberoende. Beroende. Ett ord jag har haft svårt att identifiera mig med. Idag har jag kastat in handduken och insett att det är okej. Det har gått såpass lång tid att jag känner mig redo att stå för hur jag är. Tiden har gett mig chansen att samla mig. Testa och känna på mitt nya liv utan att någon lägger sig i eller ifrågasätter.

Men oj vad jag har skämts och gör än idag vissa stunder. Utöver den fysiska avgiftningen har nog skammen varit bland den tuffaste att möta. När jag tänker noggrannare på det undrar jag om det inte är rädslan för skammen som driver människor att sköta sig. Ingen vill vara sämre än någon annan, ingen vill misslyckas med sitt uppdrag att leva sitt liv. I det här fallet tänker jag ta skammen i nackhåret och omvandla min snart 24 åriga skam till min framtida energikälla. Jag vet att jag går starkare ur det här. Nu börjar min resa fri från sockret.

Annonser