Det är söndagsmorgon, solen skiner men tankarna kan inte sluta snurra kring nästa steg. Senaste halvåret har varit en ständig intern konflikt mellan den del av mig som gärna vill göra det som förväntas av en nyexaminerad Handelsstudent och mellan den del som inte känner att det är rätt. Vill mer. Eller något annat snarare. Att vilja mer låter så dömande och överlägset. Det handlar snarare om att jag vill mer än just det jag associerar med vad mitt liv skulle innebära om jag inte vågade testa utanför ramarna. Är trött på att välja det trygga. Det sorgliga är att all min energi har gått åt till att välja bort saker och avstå från det lockande att söka konsult- eller bankjobb, och desto mindre till att undersöka vad som faktiskt skulle passa fröken.

Bara veckorna innan de sista tentorna i maj nådde även mitt sockerberoende sitt klimax. Eller snarare insikten om min sjukdom. Ett uppvaknande som vände upp och ner på mig och min tillvaro bokstavligen. Idag känns det som ett under att jag lyckades hålla ihop allt. Insikten, avgiftningen, skammen, sorgen, skolan, vattenskadan i hela lägenheten, PT-utbildningen, jobbet på Balance. Borde nog vara mer stolt än vad jag är. Den fysiska avgiftningen och den mentala omställningen har i princip tagit all min energi. Annars hade jag inte överlevt. Så kändes det i alla fall. Så mycket att hålla reda på som man inte tänker på. Kosttillskott, specialmat hit och dit, böcker, matvåg, matlådor, köksredskap, FAA-möten, triggeridentifiering, ständiga ursäkter eller bekännelser för omgivningen. Alla förberedelser inför varje måltid, varje dag. Samt mellan måltiderna då jag äter en quinoaröra för att hålla blodsockret stabilt. Känns som om att det enda jag gör är antingen att handla ingredienser, laga mat eller äta mat. Omständlig. Så känner jag mig beskrivet med ett ord. Otroligt omständlig.

För att återgå till min poäng i början så kom jag helt av mig i karriärsprocessen i samband med insikten om mitt beroende. Det har som sagt varit nödvändigt att prioritera men nu står jag här snart två månader senare. Starkare, lugnare, gladare men också hungrigare. Vad ska jag jobba med? Skäms för att säga det men just nu är det nästan som om att jag har gett upp. Skärpning. Bara för att jag idag inte känner någon dragningskraft till ett specifikt jobb så betyder inte det att jag inte kommer att göra det någonsin framöver. Bara för att jag idag inte upplever att jag kan något särskilt bra betyder inte det att jag aldrig kommer att kunna något.

Jag gör det klassiska misstaget – överskattar vad jag bör åstadkomma på ett år och underskattar vad jag kan åstadkomma på fem. Classic, classic, classic.

Annonser