Pratade med Bitten Jonsson idag. Alltid lika skönt. Känner hur stort mitt behov av att få uppmuntran är. Framförallt behöver jag bli påmind om allvaret i min sjukdom. Att det faktiskt är en sjukdom att vara sockerberoende. Det är lätt att jag ”glömmer bort” och nedvärderar mig själv för det jag går igenom. Längtan efter att vara som alla andra och kunna äta hur och vad jag vill är stor. Röda hund viskar ständigt i bakgrunden ”men du har ju ätit socker hela ditt liv och inte har du dött av det!” eller ”hur farligt kan det vara med EN bit bröd?”. Men den värsta varianten är nog ”du är så gnällig och bortskämd. Sluta inbilla dig, utför din plikt, skaffa dig ett riktigt bra jobb och börja leverera! Det är det minsta du kan göra efter allt du har fått serverat på silverfat.” Destruktivt tänk från början till slut. Här är jag min största fiende. Då är det skönt att det finns de som redan har banat vägen och kan tala vett i mig.

Tack Bitten. Tack för att Du finns och för Ditt stöd. Under dessa veckor har det flera gånger gjort hela skillnaden. Tack för att Du får mig att orka och att inse allvaret. Jag är Dig evigt tacksam.

Annonser