Gårdagen var inte en av mina bättre dagar. Mitt huvud var en enda röra. Egentligen utan anledning. Men vissa dagar är det så har jag lärt mig. Kan inte avgöra om det är sjukdomen som går i skov eller bara den mänskliga faktorn.

En sak som är säker är i alla fall att jag snabbt kommer ur balans när jag äter på oregelbundna tider. Kombinerar jag det med för lite sömn så kommer följande tillstånd på posten: rastlöshet kombinerat med ett slöhetstillstånd, oro och allmän förvirring. Det är ingen fröjd att ha mig runt sig med andra ord. Går det för många timmar mellan måltiderna rubbas något inom mig som jag har svårt att reparera. När min kropp sedan får mat är den så inställd på överlevnad att det nästan inte spelar någon roll hur mycket jag äter, den är ändå i panik. Paniken har en tidsmässig eftersläppning som är svår att parera. När den är som värst är skadan redan skedd och när jag väl får i mig mat inser den inte att faran är över. I den stunden blir det kortslutning i min hjärna. Men jag har ju fått mat – varför är jag fortfarande i upplösningstillstånd? Min naturliga instinkt som sitter så djupt i mig är då att döva denna ångest med mer mat eller sötsaker. Men det kan jag ju inte längre…

Såhär såg scenariot ut igår och det är tydligt att jag inte funnit verktyg för att hantera det ännu. Fick inte många knop gjort igår och gick mest runt som en velande zombie. Föll för trycket och åt nästan en hel liter jordgubbar på eftermiddagen. Ytterligare mättnad och ångest. Tack och lov insåg jag att det bästa jag kunde göra i läget var att stanna upp och vila. Trots att det var skinande sol ute la jag mig i sängen och läste en bok. Tystnaden och en timmes sömn helade mig. Till middagen var jag fortfarande skör men kände mig ändå som människa igen.

Idag är det nya tag.

Annonser