Ska erkänna att ibland, kanske ofta, intar jag rollen som offer. För bara en sekund sen kom jag på mig själv med att acceptera mitt offerskap. Hade precis fixat med mitt bröd som trots sin enkelhet ändå innebär lite småfix, sedan tvättat min sovrumsmatta på verandan och skulle sedan slå mig ner med en koffeinfri kaffe framför lite mailande vid datorn. När jag ska hälla i kokosgrädde i kaffet inser jag att min flaska med kokos saknas i kylskåpet. Någon i familjen har med andra ord slängt den.

Världens minsta sak frambringar enorma känslovågor inom mig. Allt kommer på en gång. Ilskan över att folk inte kan lära sig de saker som är heliga för mig i köket, ilska över att inte kunna få en av de få saker jag kan unna mig, ilska över min känsla av hjälplöshet. Sekunden efter följs detta av all sorg som jag innerst inne har över insikten om min sjukdom. Sorgen som jag successivt bearbetar och försöker leva ut. Den ligger där latent. Ilskan är egentligen inget annat än förtäckt sorg. Jag vet att alla i min nära omgivning gör allt de förmår för att anpassa sig efter mig. Är så otroligt lyckligt lottad som har en familj som stöttar och uppmuntrar mig ständigt.

Måste påminna mig själv om att jag inte är ett offer. Det är inte synd om mig. Jag är inte min sjukdom. Och trots att jag har en sjukdom är mitt liv rikt på alla sett som betyder något. Idag ska jag vara tacksam, inte martyr. Tar ett djupt andetag. Helande.

Annonser