En undran som ofta slår mig är hur många det finns där ute som lider av sitt sockerberoende? Bland mina bekanta? I Sverige? Hela världen? Skrämmande tanke.

Innan jag kom i kontakt med begreppet och Bitten Jonsson, innan jag läst böckerna Sockerbomben och Vitt Begär, var jag ensammast i världen. Trodde jag. Tanken på att det fanns likasinnade fanns inte i min vildaste fantasi. Att det skulle finnas fler med samma skam och ångestfyllda ageranden man aldrig skulle vilja erkänna för sin omgivning.

Så hur många är vi? Hur många är fortfarande ovetande om vad som egentligen ligger bakom besattheten? Att de INTE ÄR ENSAMMA om sitt gömmande och ljugande. Att det INTE HANDLAR OM KARAKTÄR. Att det faktiskt finns en väg ut.

Jag blir tårögd när jag tänker på det. Det är en blandning av sorg för åren som varit, empati för de som ännu klandrar sig själva och ovetande dunkar huvudet i väggen tills de stupar, och tacksamhet för friheten som i takt med tillfrisknandet realiseras för mig.

Vill hjälpa på samma sätt som jag har blivit hjälpt. Finns så mycket att göra.

Ekot i mitt huvud; hur gör jag?

Annonser