Varför är det så underbart när folk vågar visa sin svaga sida? När de släpper allt som heter prestige och erkänner – jag är rädd, jag är skör.

Idag var det ett flertal på PT-utbildningen som vågade släppa garden och be om hjälp. Jag tackar er. Ni hjälpte mig igenom den här dagen. Ni vågade släppa taget på ett sätt jag själv aldrig skulle ha vågat. Ni fick mig att inse att det är okej att inte vara komplett. Att ingen dömer mig. Att det räcker att göra sitt bästa och att finna glädjen i vägen dit.

Vi hade nämligen fystester på PT-utbildningen idag. Detta ångestmoment som jag tror att jag har tänkt på varje dag i sommar. Har räknat veckorna, dagarna. Peppat mig själv, skrivit dagbok, visualiserat. Knuten i magen. Kanske låter löjligt att fystester ska vara en stor grej för mig men det framammar en av mina största svagheter. Prestationsångesten. Rädslan för att misslyckas, för att inte räcka till, för smärtan testerna innebär. Mardrömmen att behöva jämföras, värderas, för att sedan stämplas med ett betyg.

Men som sagt så blev den här dagen snarare en glädjedag. Nu i efterhand kan jag nästan vilja skratta åt all energi jag har lagt ner på att våndas. Vad som dock frustrerar är att oavsett hur mycket jag än har skrivit, reflekterat och försökt distansera mig gentemot min prestationsångest kring detta så spökar grundproblemet fortfarande inom mig. Domaren. Och den måste jag jobba med. Men den sitter djupt.

Annonser