Den här dagen har gått från den ena extremen till den andra. Självsäker och på hugget första halvan av dagen, till uppriven och totalt vilsen på eftermiddagen.

Från att ha känt att jag har en klar bild över vad jag vill, blev allt bara en enda röra. Plötsligt fick jag panik och kände hur jag fick svårt att andas. Gjorde allt jag kunde för att inte börja gråta inför alla. Utan att veta vad paniken egentligen grundades i. Det enda som ekade i mitt huvud var ”vad håller jag på med?!

Inte särskilt konstruktiv fråga. Nu senare kan jag se hur paniken grundar sig i en rädsla för att inte ha kontroll. Har nog aldrig levt under så okontrollerade och ovissa former som jag gör just nu. Vet inte hur mitt liv kommer att se ut om två veckor, i höst eller om ett år. På söndag examineras jag som PT och därefter är tillvaron ett blankt papper.

Så sökande. Vilsen. Rädd. Driven och paralyserad på samma gång. Balansen mellan att försöka aktivera sig och att bara våga vara. Krampar. Vågar inte släppa. Ovissheten tär på mig. Samtidigt som jag hoppas att detta innebär att jag lär mig. Att det är detta som är personlig utveckling.

Annonser