Minns första intrycket. Hon väckte något inom mig direkt. Något som gjorde mig illa till mods och obekväm. Det är först nu några månader senare jag har insett varför. Tydligt att hon påminner om sidor hos mig själv jag inte tycker om.

Kontrollfreaket, prestationskraven, vinnarskallen, bekräftelsehungern. Se mig. Säg att jag duger. Aldrig mätt. Alltid på tå. Måste vara lite bättre än omgivningen för att kunna fortsätta med min konstgjorda andning. Just de där sidorna jag aktivt arbetar för att komma till botten med. Identifiera, avslöja och avdramatisera. Vända svaghet till styrka.

Igår blev det ännu mer tydligt för mig att det är våra likheter som gör mig allergisk. Efter en av övningarna i gymmet bröt hon fullständigt ihop. Tårarna grundade sig i en sjukdom hon tillfrisknat ifrån. Ortodoxi. Även kallat träningsnarkomani. Prestationskraven kring PT-utbildningen har fått sjukdomen att sakta smyga sig på henne igen. Att hon kunde känna det komma tillbaka.

Plötsligt började bitarna falla på plats. Varför hon alltid har väckt sådan frustration hos mig. Vi är två beroende personer men med olika utlopp. Hade jag kommit längre i min egna process hade jag kunnat hjälpa och stötta henne mer. Men just nu är jag för djupt inne i det själv. Fortfarande för mycket egna osäkerheter och rädslor för att kunna se igenom henne tuffa fasad som ett rop på hjälp. Har ingen distans. Hade jag haft det hade hennes karaktär inte väckt så laddade känslor inom mig. Hela min kropp har skrikit. BORT! Du oroar mig, du tar min energi.

Kan i alla fall konstatera att vi är många som kämpar där ute. Medvetet eller omedvetet med våra droger. I alla dess former. Mitt mål är att själv tillfriskna nu, en dag i taget, för att jag ska kunna vara den jag vill men inte förmådde att vara för henne.

Annonser