Andra dagen med matplanen. Har väl i princip lyckats följa den i två dagar nu. Känns bra. Trots att det är ett himla trixande med att väga varenda bit så måste jag säga att matvågen underlättar. Den sätter stopp för den giriga rösten jag har inom mig som alltid vill ta lite extra. Sätter gränser och skapar struktur.

En mental dipp i eftermiddags. Var tvungen att ställa in en träff med en av mina närmsta vänner som jag i princip aldrig träffar då hon annars bor i Danmark. Hon hade bjudit med mig på en drink hos hennes pojkvän. Visste direkt att jag inte är i form för det just nu. Men samvetet och min längtan efter att få träffa henne fick mig att tacka ja.

Strax innan drinken brast jag. Kombinationen av allt som snurrar i mitt huvud. Ibland känns det mest som att jag trampar vatten för att behålla huvudet ovanför ytan. Kommer jag verkligen framåt?

Kan konstatera att i dagsläget är jag inte den jag vill vara. Vet att det jag går igenom just nu gör mig starkare. Friare. På lång sikt. Men faktum kvarstår, idag är jag inte stolt över mig själv. Trött på att få blodsockerfall eller akut energibrist som går ut över min omgivning, trött på att börja gråta över min stress inför framtiden, trött på att alltid vara den som ber om råd. Kan jag få vara den starka snart?

Mina vänner försöker förstå men jag vet att de inte kan det. Hur mycket de än försöker. Vet att de går och väntar på att jag ska komma tillbaka. Att jag ska komma ur min ”fas” där jag inte dricker och inte vill festa. Tro mig, det gör jag också.

Men innan det är möjligt måste jag få tid att finna en identitet i allt detta nya. Inte bara i livet utan socker, utan även i alla andra delar av mitt liv som är ovisst. Har nog aldrig varit så viktigt att jag bara tar en dag i taget som det är just nu.

Annonser