För ett år sen var det en stor seger för mig att inte äta godis på en dag. En vecka var i princip otänkbart. En månad var inte ens ett alternativ. Orealistisk dröm. Nu står jag här, snart uppe i 90 dagar. 3 månader. Och ändå ser jag mig som en förlorare. Eller min röda hund gör det. Fascinerande hur relativt allt är.

Måste fokusera på vad jag faktiskt har lyckats åstadkomma. Ge mig själv en klapp på axeln. Inte bara ibland, utan ofta. Den inre kritiska domaren gör mig inget gott. Gå från realist och pessimist till optimist. Vad är det som är så farligt med att överskatta sin förmåga och våga sikta högt? Inte förväxla rädsla och osäkerhet med ödmjukhet.

Ska börja föra en ”framgångsjournal”. Om jag nu har en tendens att alltid se glaset som halvtomt måste jag tvinga mig att se det halvfullt. Fake it until you make it. Det faller sig naturligt för mig att fokusera på tillkortakommanden. Logiken bakom det är att det är från brister och misstag vi kan växa och utvecklas. Men det finns en gräns för hur mycket fokus man ska lägga på det negativa. Den har jag överskridit för länge sen.

Som Anton Tjechov uttryckte det; ”Människan är det hon tror.”

Tänker ta ansvar för mina tankar nu.

Annonser