Det snurrar. Många saker att fundera på och ta in.

Har insett att det bara är en tidsfråga innan fler i min närhet kommer att läsa bloggen och ta del av tankar jag annars hållit för mig själv. Tanken på att de jag har växt upp med, läst med i skolan, träffat på fester, jobbat med, min släkt osv. ska få reda på mitt beroende gav mig först en klump i magen.

Rädslan för att blottas. För att behöva släppa en fasad som ingen egentligen har bett om eller skulle sakna. Det sitter bara i huvudet. En fixidé om hur jag bör eller inte bör vara. En skam som egentligen inte existerar. Jag är inte min sjukdom, men jag har en sjukdom. Det är lätt att glömma bort och förväxla.

I värsta fall blir jag dömd. Gillar inte tanken. Det ska jag erkänna. Men å andra sidan, blir jag inte dömd varje dag ändå? Alla blir dömda. Och det är okej. Det gör oss varken bättre eller sämre. Någon annans dom är ju bara hens egna tolkning av den personens verklighet. Det är inte samma sak som sanningen.

Annonser