Insåg igår att jag har utelämnat en del saker på bloggen. Att det kanske framstår som att jag har mer koll på läget och mer balans än vad jag i själva verket har.

Tror delvis att det är på grund av den där dumma rädslan att blotta sig. Då jag vet att fler i min närhet känner till bloggen blir det svårare att erkänna min kontrollförlust, eller min sanna besatthet. Det är ju inte jag. Inte egentligen. Eller hur var det nu Elsa?

På sistone är eftermiddagarna värst. Då får jag nästan dippar på daglig basis nuförtiden. Slutar ofta med att jag i brist på annat konstruktivt sätter på tv:n och vilar i minst en timme. Ofta rinner tiden iväg till två timmar. En ovana som gör mig rätt dåsig och skapar ångest. Det enda positiva är väl att jag lyckats hålla mig från sockeråterfall.

En anledning till att det just är på eftermiddagarna som suget spökar är att jag vet hur lång tid det är kvar till middag. Efter frukost är jag ofta så ivrig att börja dagen, vilket i och för sig är väldigt positivt. Så förmiddagarna flyger fram, allt känns viktigt och spännande att få gjort. Det finns en mening. Vid lunchtid är jag dock helt slut och efter lunch går all luft ur mig. Inget känns varken viktigt eller spännande längre.

Det är på eftermiddagarna som min röda hund kommer fram och börjar slå på mig. Då är jag plötsligt inget värd längre, jag är ensammast i världen. Från självständig och motiverad till att jag är ett offer.

Önskar att jag kunde sluta förgöra mig själv inifrån. Att jag kunde sluta tycka synd om mig själv i dessa lägen. Det verkar ligga i min natur att vara martyr. Antar och hoppas att det är just detta som jag ska arbeta bort med hjälp av 12-stegsprogrammet.

Annonser