12-stegsprogrammet har börjat ge effekt. Tror jag i alla fall. Känslor har börjat komma upp till ytan som jag inte hade räknat med. Som jag inte visste att jag hade och inte vet hur jag ska hantera.

Är inte van vid att inte kunna identifiera och spåra en känsla. Är framförallt inte bekväm med att inte veta hur jag sen ska förtränga eller bedöva den. Min bästa bedövare är idag min största fiende. Finns ingenstans att rymma eller gömma sig längre. Utelämnad att vara kvar med mig själv. Bemöta. Från flackande blick till att hålla ögonkontakt. Från kramp till att tvingas öppna upp och andas.

Dessa nya känslor kan nog närmast beskrivas som en sorg. En inneboende sorg. Och ut kommer ett litet barn som bara vill bli omfamnad. Som vill få chans att bara släppa taget och gråta lite. Varför vet jag ännu inte.

Har valt att inte gräva i det för mycket heller. Vilket är olikt mig. Elsa – överanalyseraren. Försöker istället bara acceptera att jag känner sorg och orka vara kvar i den känslan. Lättare sagt än gjort dock. Det är en obehaglig plats att vistas i. Gillar inte att inte ha alla svar, eller att inte veta när jag kommer nå mål. I detta fallet vet jag inte ens vad målet skulle vara.

Tillit.

Annonser