Just i denna stund som jag skriver detta pågår en intensiv strid inom mig. Debatt, diskussion, duell – allt på en gång. Att döva eller att härda ut. Utåt sett verkar jag bara trött, lite låg, avstängd och frånvarande men inombords är jag i uppror. Det hade varit skönt om jag visste varför. Om jag hade haft en såkallad legitim anledning att känna så.

Hur gör man för att sluta rymma? Hur gör man för att inte ta till externa medel när det börjar brännas? Jag vet faktiskt inte.

Är just nu världens sämsta förebilden på den punkten. Nu när jag har tagit bort sockret finns det andra saker jag gör för att stilla mitt inre. Jag fixar, presterar, shoppar, tränar, städar, kontrollerar maten osv. Det finns massa småsätt för att finna kontroll och skapa ett temporärt lugn. Samtidigt svårt att sluta med då jag måste kunna leva också. Kan inte sluta ta hand om mig själv och mitt liv bara för att jag är rädd att det involverar kontroll..

Men igår och i förrgår försökte jag släppa efter lite och bara vara. Paniken kommer som beställning på posten. Gråten ligger nära hela tiden. Utan att jag förstår varför. Ständig tomhet. Ett fullständigt vrak mot min omgivning. Bekostnad mot mina relationer. En del av mig inser att jag kanske skulle göra bäst i att vara själv lite mer medan en annan inte vågar i rädsla för vad jag då kanske gör för att bedöva.

Orkar inte just nu. Känner mig uppgiven. Slarvar med matplanen. Hamnar fel tidsmässigt med maten och allt blir pannkaka. Det här var ett deppigt inlägg men så får det tyvärr bli.

Annonser