Vaknade kl 4 inatt. Nervös. Förväntansfull. Den här gången kan jag nog inte skylla på att det är dimhjärnan som håller mig vaken. Idag var första dagen på nya jobbet.

Ämnet var oundvikligt på lunchen. Lika bra att ta tjuren vid hornen direkt och bekänna färg. ”Japp, jag är sockerintolerant. Ja jag är laktos och glutenintolerant. Nej, jag äter inte godis. Nej jag dricker inte alkohol. Inte ens ett glas vin då och då. Nej jag äter inte frukt. Inte heller mörk choklad. Jo, jag kanske kommer kunna göra det i framtiden, men inte nu…osv.” Frågorna haglar. Uppspärrade ögon, chockade ansikten. Behöver tid att processa vad de just har fått höra. Kan det de just ha hört vara möjligt?! Jag försöker som vanligt glatt rycka på axlarna och avdramatisera det hela.

Måste dock säga att de flesta tog det rätt bra. Såklart att det blir en viss uppståndelse, det får jag bjuda på. De visade till min stora lättnad mest respektfullt intresse snarare än något annat. Då är det faktiskt helt okej. Och som sagt fullt förståeligt att de undrar.

Trots detta kan jag inte låta bli att sucka inombords. Är trött på att alltid låtsas som att det inte alls är så jobbigt inför min omgivning. Att göra allt för att undkomma uppmärksamheten och offerskapet det medför.

För jag vill inte behöva bli påmind om detta. Tänker på det tillräckligt mycket som det är ändå. Låt mig slippa tänka på det när jag inte behöver. Låt mig få göra intryck på grund av min personlighet, inte för något jag inte kan rå för.

Nu är plåstret bortrivet i alla fall. Känns skönt. Upp till mig att visa att jag är bra mycket mer än bara sockerberoende 🙂

Annonser