Jag vet att maten bara är en tiondel av det som är själva grundproblemet i sjukdomen. Att det är ett utlopp för annat som jag aldrig velat/orkat/kunnat veta av eller känna tidigare. Trots detta är det ändå intressant att ta själva maten i beaktning. Eller snarare min syn på att äta för att vara mer exakt.

När man lever nära andra människor blir det väldigt tydligt hur olika syner det finns. För en person är mat inget hen noterar överhuvudtaget, medan det för en annan person är det som dagen kretsar kring. Jag tillhör väl den senare kategorin. Även om jag inte fullt känner mig bekväm med att erkänna det. Som sagt vill jag gärna definiera mig själv som mycket mer än sockerberoende..

Skillnaderna blev extra tydliga häromkvällen då jag och min pojkvän skulle beskriva vår syn på mat med en mening. För honom, är mat och att äta något nödvändigt men egentligen ganska trist. Något som mest avbryter honom från allt annat han vill göra. Om mat i hans ögon är en transportsträcka, är det slutdestinationen i mina. Hörde hur tragiskt det lät samma sekund jag sa det. Men svaret föll sig så naturligt att jag inte ens hann tänka till innan det slank ur mig.

Ja, kontrasterna kunde nog inte vara större.

Då jag är av tron att allt är möjligt och påverkbart för individen, vill jag tro att detta är något jag med egen kraft kan förändra. Att om jag kan ändra mitt beteende, kan jag även förändra mina övertygelser och mina associationer. Kanske naivt, men jag lever på hoppet om att en dag kunna sitta framför en tallrik med mat och känna att jag hellre skulle göra något annat än att äta.

Annonser