Har börjat förstå hur arg jag är. Det ligger gömt men bubblar inom mig. En ilska som är svår att ta på. Den går antagligen hand i hand med den sorg jag även känner.

Insåg i helgen att jag i smyg är arg på min omgivning över att jag måste vara annorlunda. Att de i min närhet kan äta allt jag inte ens tillåter mig själv att titta på. Att mina vänner kan dricka alkohol eller gå på stan, och spontant äta när och var det passar dem. Att det är okej för andra att middagen blir två timmar sen för då kan de ta en knäckebrödmacka eller liknande under väntan. Visst, jag har mina miniburkar med nötter och kokosfett som alltid ligger i min väska men de är till nödfall, helst ska jag hålla mina tider för när jag äter.

Ilskan övergår emellanåt till bitterhet, vilket inte klär någon. Men är i alla fall glad över att jag har identifierat detta hos mig själv. Då känns det plötsligt hanterbart. Att jag kanske har ilska och är lite bitter, men att det stannar där. Det ska inte gå ut över min omgivning. Det ska framförallt inte vara ett tankemönster jag tänker fastna i.

Fokus på det jag vinner, fokus på det jag redan har vunnit, fokus på allt underbart som är i mitt liv idag, fokus på alla dagar av nykterhet som finns framför mig. Dagar av närvaro och där jag ser det som är verkligt.

Annonser