Den här veckan har skiljt sig från de tidigare utan att jag har tänkt på det. För första gången har min kropp nämligen sagt ifrån om vad den behöver eller vad den har fått för mycket av. Under alla år av drogande har jag aldrig haft den förmågan att känna ett stopp. Det är en av de största farorna eller bieffekterna av att vara fast i sockrets klor – du förlorar all kontakt med kroppens signaler, och mättnad och hunger blir oskiljaktiga.

Har aldrig tidigare lämnat en enda mikroskopisk matbit på min tallrik. Känslan av att magsäcken kunde fyllas till oändlighet. Girigheten efter större och större portioner. Att hoppa över ett mål fanns inte på världskartan. Det finns det i och för sig inte idag heller, men av andra anledningar.

Mer exakt har min kropp börjat ge signaler om att den har fått och får den mängd fett den behöver för att må bra. Har hittills främst använt avokado och smör som fettkällor. Från att ha behövt mäta mängden smör till frukostomeletten för att inte överäta, och ha minst en avokado till varje lunch och middag för att bli mätt, säger kroppen nu ifrån. Får knappt i mig en halv avokado nu och smöret till frukosten tar jag lite på måfå baserat på vad kroppen säger sig vill ha.

Det är en fantastisk känsla att kunna lyssna på kroppen och anpassa mängden därefter. Är ju det som är slutmålet, att nå en sådan balans att jag äter vad jag behöver, varken mer eller mindre.

Detta är bara en liten liten del av hela sjukdomen, jag vet det. Men det gäller att fira små segrar också. Ätande för att döva känslor finns fortfarande kvar i mitt beteende och där har jag lång resa kvar. Det kommer. Jag känner det. Känner mig inte rädd för att möta detta längre. Snarare ivrig att få komma vidare. Bli kvitt allt det här en gång för alla.

Annonser