Vet inte var jag ska börja.

Det här kan nog klassas som den djupaste nedgången sedan jag blev abstinent. Vänder jag inte detta nu är det bara en tidsfråga innan ett riktigt återfall. Det kan handla om månader, men också dagar.

Försöker skrämma upp mig själv rejält så att jag ska förstå allvaret i situationen just nu. Den här dagen har varit hemsk. En plåga från början till slut. Tårarna verkar inte ta slut. Bölar som ett litet barn och man skulle kunna tro att något riktigt hemskt har inträffat. Det har det faktiskt inte.

Samtidigt är jag också tacksam för den här dagen för den kan också vara en vändpunkt. Sakta men säkert har jag nämligen börjat underskatta den här sjukdomen och börjat inbilla mig att jag kan kontrollera den. Det kan jag uppenbarligen inte. Finns ingen quick-fix. Nej, måste visa respekt för hur kraftfull min röda hund faktiskt är.

Mer konkret har jag börjat skarva och experimentera åt alla håll. Fått för mig att jag kan äta enligt LCHF, vilket jag verkligen inte kan. Börjat dricka kaffe igen med grädde på jobbet. Struntat i matplanen och ätit så mycket jag har velat. Skippat grönsaker, ätit massa turkisk yoghurt, öst på med smör. Julafton varje dag.

Idag gick det så långt att jag bakade kardemummamuffins till frukost. Japp, det tog 2 timmar så hade jag gått fram och tillbaka till köket och ätit upp varenda en. Då var ju dagen redan ”körd” så då kunde jag lika gärna äta upp allt som fanns kvar i kylskåpet. Alla spärrar borta. Nästan i alla fall.

Fan. Orkar inte. Vill inte. Varför jag? Varför någon annan? Ingen förtjänar detta.

Har skrivit ett argt mail till min pappa idag. Anklagar honom för att inte stötta mig och för att han inte förstår vad jag går igenom. Det gör jag ju inte ens själv. Jag vill inte mer. Får man ge upp? Får jag erkänna att jag tänker på det allt oftare? Att det här livet inte är värt. Att jag har förlorat min väg.

Förlåt.

Annonser