Saknar. Idag och ikväll har jag känt och känner en stor saknad. En längtan nästan. Kan jag inte bara få gå tillbaka till sockret en gång till? Bilder, lukter, smaker, känslor kommer regelbundet tillbaka i form av flashbacks. Det är så verkligt att det är obehagligt. Gäller att hålla ut. En timme i taget. Det kommer att släppa. Hålla ut.

Vet att jag kanske har skrivit om det tidigare men saknar inte bara sockret, jag saknar mig själv. Saknar den bilden jag hade av min person förut. Det jag tror att jag stod för. Fördelen med att ha raserat alla dessa tidigare sanningar om mig själv är kanske att jag fått större distans till mitt ego. Kan ju hoppas i alla fall. Men till priset av att jag känner mig ganska färglös. Vem vill vara ett tomt blad?

I söndags nådde jag en botten jag inte vill nå igen. Har lyckats hålla mig på bättringsvägen sedan dess. Men en känsla från förra helgen märker jag ligger kvar inombords och gnager. Känslan av att det här livet inte är värt att leva. Tror inte att det egentligen handlar om en brist på livslust, utan snarare grundar sig känslan nog i min sorg över att jag är sjuk. En liten del av mig krampar fortfarande och vill bara dra tillbaka klockan till tiden av okunskap. Vill inte behöva leva med den här insikten. Slippa ansvaret det medför. Längtar tillbaka till tiden för tio år sen då jag bara var en tonårstjej som var glad i godis. Söta blonda lilla Elsa. Allt var så harmlöst.

Plötsligt är jag vuxen och det handlar om liv eller död. Ja, det handlar om död när man drar resonemanget till sin spets. För många utomstående låter det sjukt och absurt. Vem har dött av lite socker?! Fler än vi anar tror jag. Indirekt i alla fall.

Varje steg jag tar idag är en investering i mitt liv senare. Varje steg mot tillfrisknande jag tar nu är ett steg närmare livet som det bör levas. Saknar socker, men jag saknar livet också. Just nu befinner jag mig i ett vakuum i mitten av dessa två världar. Snälla låt mig komma vidare.

Annonser