Suget är tillbaka. Är tydligt hur sjukdomen går i skov. Ena stunden helt lugn och i den andra kaos. Den eskalerar och jag faller. Reser mig igen, blir starkare, känner mig mer balanserad än gången tidigare. Men rätt var det är utan förvarning kommer suget smygande igen. Så har melodin varit sedan jag blev abstinent, om och om igen. Upp och ner. Ner och upp.

Förstår inte varför. Jag har inte gått utanför matplanen eller ätit mycket kolhydrater. Har inte stressat eller sovit ovanligt lite. Var kommer det plötsliga suget ifrån?! Jag förstår verkligen inte. Blir tokig.

Kan inte fly. Vill krypa ut ur mitt eget skinn just nu. Så himla svårt att förklara. Kan nog inte beskrivas bättre än en panikångestattack från ingenstans som ger sig i uttryck i ett matsug. Det har pågått ända sedan i förmiddags. Det är en hemsk känsla att vilja rymma ifrån sin egen hjärna men veta att det inte går. Det är även en frustrerande känsla att inte kunna spåra var detta kommer ifrån. Att behöva känna såhär trots att jag följt regelboken. Då blir det plötsligt lite uppgivet allting.

Jag tänker på kakburken som ständigt står på jobbet, på doften av kaffe med skummad mjölk, på den enorma reklamskylt på Dumlekolor vid bussen, på bullarna de åt på tv, på cheesecake receptet i tidningen, på kollegornas samtal om pizza, på chefens ständiga tuggande på frukttuggummi som sprider stark sockerdoft vid mitt arbetsbord, på berget med nygräddade sötsaker på 7-eleven, på minnet av bröd. Det tar aldrig slut. Det här är bara från idag. Och då har jag inte ätit en enda måltid med andra. För då kan vi snacka frestelser omkring mig.

Jag kan komma på mig själv till att längta till nästa återfall. Eller mitt första riktiga återfall. Hemskt. Jag vet. Men kan inte rå för det. Avskyr det här just nu. Det plågar.

Snälla sluta förfölj mig.

Annonser