Känns som en evighet sedan jag skrev här sist. Det är ingen slump. Fick nämligen för mig att bloggen var för tung och att jag skulle försöka få en mer positiv ton. Resultatet blev dock kontraproduktivt eftersom jag då inte har skrivit om jag inte har känt för att berätta något glatt. Har nu insett att med detta tankesätt försvinner själva syftet med att ha denna blogg. Dess existens grundar sig ju på min resa genom något jobbigt och är min ventilation. Måste tillåta mig själv att kunna blotta vad jag faktiskt tänker och känner villkorslöst. Vad andra tycker och tänker om mängden deppigheter måste vara sekundärt i detta skede.

Var på det första rejäla sociala eventet på flera månader igår. Träffade många av de jag studerat med de senaste fyra åren. Människor som känner mig som en Elsa jag till stor del inte längre är. Människor som inte vet var de ska placera mig längre. För jag har dragit mig undan. Gått under jord och bara försvunnit på den sociala kartan.

En gammal vän som jag inte träffat på två år konfronterade mig i slutet av kvällen.

Elsa låt oss vara ärliga, du lämnade ju umgänget för över ett år sen. Det är uppenbart att du går igenom något väldigt jobbigt. Mår du bättre nu?

Träffande. Befriande. Skönt att inte behöva försvara sig, att inte få etiketten svikare. Insikten om att jag bara gjort och gör en prioritering som krävs för min överlevnad. Något ingen annars förstår då jag väljer att inte prata om det. Offerskapet är nog stort som det är inom mig ändå. Lättnaden över hans förståelse att jag gör något ofrivilligt men nödvändigt.

Fick mig att vilja krama om honom och skrika ”ge mig lite mer tid! Jag kommer tillbaka, jag lovar! Har inte glömt bort er. Älskar er fortfarande men det här är mig övermäktigt.” 

Vad skulle jag inte ge för att enkelt kunna visa min omgivning vad denna process innebär i praktiken på daglig basis. Att det inte bara handlar om ”att ta bort sockret från tallriken”. I wish. Trampar vatten varje sekund för att hålla huvudet över ytan. Så fort jag växt på mig tjockare skinn och byggt en ny äkta grund kommer jag långsamt att komma tillbaka. Men tills dess får jag lära mig leva med att folk tror att jag har blivit fullständigt knäpp och är en svikare.

Befinner mig i ett ingenmansland mellan gammalt och nytt. Har lämnat mycket bakom mig, inventerar fortfarande stora delar, men har inte ersatt det med något nytt. Är som mest uppe i tillfrisknandets kamp just nu. Klimax på alla fronter. Det tär på mig. Skapar en osäkerhet och en identitetstomhet. Men vet också att det måste vara såhär ett tag till. Tiden ska ha sin gång. Detta är en del av processen. Att släppa kontrollen och leva i ovisshet. Att inse hur betydelselöst det egentligen är med alla attribut och (jobb)titlar som skapar vår beskrivning av oss själva. Illusioner av kontroll och trygghet. Tänk vad häftigt det skulle vara att kunna känna sig trygg i att vara en ‘nobody’ utan alla etiketter som hjälper omgivningen att placera och kategorisera en.

Annonser