I mina ögon är det inte prestationer eller slutresultat som ger en människa värde, utan det är att hon vågar satsa och kasta sig ut.

Karolina Kluft, i en intervju i Svenska Dagbladet 11 november.

Att våga misslyckas helt enkelt. Lättare sagt än gjort.

Får mig att börja tänka över mina egna såkallade misslyckanden. Förhållanden som inte blev som jag hoppats. Andra relationer som hamnat snett. Jobben jag inte fick. Tentorna jag aldrig förstod. Kroppsformen jag inte har. Missbruket jag inte har kunnat kontrollera.

Men ärligt talat ser inte en stor del av mig dessa saker som misslyckanden. Med rätta. Det är livet. Lika mycket som ovannämnda händelser kanske är eller har varit ångestladdade för mig, är de lika mycket källor till stolthet. Jag tänker på de förhållanden som jag faktiskt har haft och kommit över när det krävts. Relationer som skapats och stärkts. Jobben jag har haft. Tentorna jag faktiskt förstått eller helt enkelt klarat av ändå. Kroppen jag är född och välsignad med. Sockerberoendet som jag tagit tag i på alla fronter.

Om det är något jag dock kan klassificera som ett misslyckande hittills så är det min oförmåga att ge till andra i vissa sammanhang. Bristen på självkänsla som skapar en rädsla för att inte räcka till. Den osunda relationen till egot. Som i förlängningen gör mig ogenerös och låst. Den där knuten i magen när någon nära mig lyckas lite för bra. Då jag bara vill stänga av och slippa höra. Blir tokig på min småaktighet och brist på generositet.

Menar inte att slå på mig själv för detta men vill ändå identifiera att det är ett tillkortakommande jag vill jobba med. Vill vara en givare. Lika mycket som en tagare. Vill bort från landet lagom där mina nära ska må bra men inte för bra, bara för att jag själv mår dåligt.

Annonser