Den här veckan har varit skön. En av de bästa hittills sedan jag blev abstinent. Har kunnat sova varje natt vilket gör hela skillnaden. Försov mig till och med i torsdags vilket jag bara tror gynnade mitt välmående.

Har dock börjat få illamående attacker på förmiddagarna på daglig basis. Ungefär vid klockan 10 brukar jag nu dagligen smita iväg till ett av konferensrummen och vila på golvet tills det värsta lägger sig. Kan inte spåra var detta kommer ifrån. Är det min sjukdom som försöker med ett annat sätt att rubba min balans? Vet inte.

Även om kosten flyter på allt bättre på rutin spökar fortfarande suget på kvällarna. En tomhet som är svår att sätta fingret på. En rastlöshet jag inte vet hur jag ska stilla. Överåt senast i söndagskväll men förutom det håller jag mig nästan inom matplanen. Smyger ofta ner något på kvällen innan jag går och lägger mig. Kan vara lite middagsrester, kaffe med smör och kokosfett eller getost. Så länge jag inte hetsäter ser jag det inte som ett återfall i beteendet. För det kan faktiskt bara vara min kropp som behöver mer än vad den har fått i sig under dagen.

En sak som dock frustrerar just nu är min ständiga ”längtan” efter ett riktigt återfall. Vilket får mig att fantisera om allt gott jag då skulle äta. Lösgodis, bullar, glass, bröd, pasta. Allt ljust och mjukt.

Låter kanske helt sjukt men en del av mig längtar då tillbaka så mycket. Till tiden innan jag fick kunskap om sjukdomen sockerberoende. Då det fortfarande bara handlade om disciplin och viktfixering och att jag hade dålig karaktär. Då kunde jag i alla fall kompensera mitt drogande med att äta superstrikt och träna i perioder.

Idag vet jag bättre. Så nu kan jag inte synda på samma sätt längre. Måste hela tiden ta ansvar. Att bara sköta sig ibland, eller hålla sig på banan i perioder finns inte. Det funkar inte längre. Inte som beroende. Nej, en liten heroinspruta på lördagen funkar inte… Nolltoleransen är tuff men gynnar mig såklart. Slipper den ständiga debatten och avvägningen i mitt huvud. Nu finns det inget att diskutera och istället finns de regler och gränser jag alltid saknat.

Nolltolerans. Ett snedsteg kan nämligen innebära en fråga om liv eller död. Har redan tänkt ut en nödplan om jag en dag skulle falla tillbaka. Då ska jag ringa min mamma eller pappa direkt och be någon av dem ta mig till Arlanda och åka iväg med mig på första bästa plan. Be dem låsa in mig och vakta mig i en vecka tills jag blivit människa igen. För även om jag ännu inte har haft ett riktigt återfall kan jag föreställa mig allvaret det skulle innebära. En katalysator till en kontrollförlust utan dess like. Med ångest och uppgivenhet därtill.

Även om vetskapen om detta i kombination av mitt sug efter att få droga skrämmer mig, är idag inte den dagen så nu tänker jag bara vara tacksam över att jag fortfarande är abstinent. Så det så.

Annonser