Imorgon är det som sagt min födelsedag.. Tyvärr bidrar det med lika mycket sorg som glädje. Vilket för en normal person kanske låter absurt, men för mig är första födelsedagen utan socker en stor utmaning. Ett hinder jag måste ta mig över.

Har tagit ut sorgen i förskott ikväll. För att orka med morgondagen och kunna hålla god min.

De kommer att fira mig på jobbet imorgon. Vet att de vill väl men det kommer att bli jobbigt. Jag kommer att vara den enda på företaget som inte kan äta av det som bjuds. Tydlig ironi då det är mig de vill fira. Desto större krav på mig att visa god min och hålla skenet uppe. Samma gamla visa. Le, rycka på axlarna, visa att jag har accepterat och anpassat mig, att det inte är så farligt, att jag har kontroll.

Ibland blir detta för mycket för mig. Tanken med att ta tag i sjukdomen har ju inte bara varit att bli abstinent, det har också varit att sluta leva i en lögn. Men i dessa stunder när jag måste lugna omgivningen att sjukdomen inte är så jobbig känns det åter igen som att leva en lögn.

Men vad tjänar det till att gnälla? (Det passar jag ju på att göra här istället 😉 Alla har sina kamper och för tillfället är det här min. Har nog aldrig längtat fram i tiden så mycket som jag gör nu. Till om ett halvår när jag antagligen har genomgått alla ”första gången” saker och är mer rutinerad. Eller till om några år, då jag förhoppningsvis har lämnat tiden som Bambi ute på hal is bakom mig.

 

Annonser