Suget är lurigt. Det är som svårast att parera när det slår till utan förvarning och man har garden nere.

Detta skedde för mig igår kväll. Från lugn och harmonisk under dagen till kaos i hjärnan på en sekund framåt kvällen. Jag var hemma hos min pojkvän och insåg att en stor utmaning väntade.

Har börjat se ett tydligt mönster i dessa situationer när hjärnan känns kaos. Först kommer ett starkt sug efter att äta, trots att jag inte är hungrig. Bilder på mat och sötsaker fastlimmat på hjärnhinnan. När jag då med beslutsamhet vägrar föda röda hund eskalerar det och jag tappar mina fulla sinnen. Röda hund tar nu fram nästa knep för att få omkull mig, levererar oförklarlig ångest i kombination med humörsvängningar.

Försökte förklara den pågående inre kampen för min stackars pojkvän. Hur suget spelar mig spratt, ger mig ångest, hindrar mig från att andas och framförallt gör mig fruktansvärt grinig. Tror det är den sjuka delen av mig som blir frustrerad över att den friska delen vägrar ge vika för sockret.

I dessa lägen känner jag mig som fastbunden i en loose-loose situation. Det sista jag vill och orkar är att umgås med någon. Är nämligen i upplösningstillstånd och självcentrerad som aldrig förr. Samtidigt är det som farligast för mig att i detta tillstånd vara lämnad själv. Det är ju just då jag ofta återfaller i överätning. Så vad gör jag då?

Min pojkvän hade planer, och även om jag vet att han skulle ha stannat hemma om jag hade bett honom, är det inte en sådan relation jag vill ha. Han är inte min terapeut eller vakt. Vilket det lätt kan resultera i om jag inte ser upp. Därför bestämde jag mig för att spendera kvällen själv, trots att jag visste risken för återfall. Utan att veta hur, skulle jag klara av kvällen själv utan att återfalla. Inte minst för att min pojkvän inte ska känna en rädsla för att lämna mig själv i framtiden.

Lyckades ta mig själv i kragen och gå hemåt. Ringde en vän som studerar i Danmark. Grät som ett litet barn i tjugo minuter. Det räckte för att ta mig igenom det värsta. Åt en snabb middag hemma för att sedan gå ut igen. Vågade inte vara kvar hemma. Aktivera, distrahera, flytta fokus. Få tiden att gå. Tog min dagbok och dator till en hotellobby i närheten. Satt där resten av kvällen och skrev.

Det funkade faktiskt. Lugnade mig. Känslan av att vara runt människor men att ändå få vara själv var precis det jag behövde. Att få vara själv utan att känna mig ensam.

Känns dock jobbigt att inte kunna vara hemma i dessa lägen när jag egentligen är utmattad. Men antar att det är såhär spelreglerna ser ut nu i början. Tiden måste få ha sin gång. Suget kommer att avta och jag kommer att få en allt bättre och bredare verktygslåda för återfallsprevention.

1-0 till mig gentemot röda hund.

Annonser