• Berättat för familjen – check.
  • Berättat för släkten – check.
  • Berättat för chefen – check.
  • Berättat för de närmaste vännerna – pågående check.
  • Berättat för övriga kollegor – check.

Små små steg. De må vara små men varje dag tar jag ytterligare ett. Blir många steg på lång sikt.

Snart finns det ingen som inte vet sanningen. För varje gång jag berättar för någon verkar reaktionerna dock bli mindre och mindre. Vilket förvånar mig. Trodde att de som inte har vetat hur mycket jag har kämpat mot sockret genom åren skulle bli som mest chockade över min hemlighet. Men de flesta är bara initialt nyfikna och rycker sedan på axlarna. Nästa samtalsämne tack. Ganska skönt och befriande.

Funderar på om anledningen till den avtagande reaktionen från omgivningen är för att jag själv är mycket lugnare i det hela nu än vad jag var i början. Om det inte är lika skamligt och hemskt i mina ögon längre, kanske det inte blir det för andra heller. Eller så har det aldrig varit det, utan bara i min hjärna.

Hjärnan ja. Skrämmande vilka spratt den har spelat mig. Tror dock att den först nu börjar kunna skilja på verklighet och illusion. För en gångs skull känns det som att jag har kontakt med mig själv. Gör det möjligt att ta hand om mitt välmående på ett annat sätt än tidigare då jag var för bedövad och förblindad.

Känner en enorm tacksamhet, kärlek och glädje. Tack.

Annonser