Att ha tålamod. Något som aldrig har varit min styrka. Mitt motto har tidigare varit; you snooze, you loose. Visst, lite töntigt med glimten i ögat, men det har någonstans ändå genomsyrat mitt sätt att leva. Varför reagera, när man kan agera? Tydlig rädsla för att släppa kontrollen. Oförmåga att ha tillit.

Ringde Bitten imorse då jag kände att det var allt för många frågetecken som behövde redas ut. Det finns ingen jag litar på så mycket som henne gällande dessa frågor. Som vanligt gav ett par minuters samtal med henne mig inspiration och klarhet som kommer att räcka i veckor, kanske månader. I min otålighet att bli fullt frisk och komma vidare framåt försökte hon bestämt få mig att förstå hur ny jag är i detta. Hur lång tid det faktiskt tar att tillfriskna. Hon beskrev resan så enkelt som:

Det tar lika lång tid att gå ut ur skogen som det tog att gå in i den.

Sett ur det perspektivet blir jag lugn och mer ödmjuk inför vad jag genomgår. Det är lätt att jag annars förminskar och nedvärderar. Att jag överskattar hur mycket jag borde kunna åstadkomma på kort sikt och underskattar styrkan i ett långsiktigt perspektiv. Att jag slår på mig själv för att inte vara helt frisk och fullärd än. Den naiva Elsa vill att det ska vara klart nu, idag, på en gång. Att jag en dag ska få vakna upp och inse att allt bara varit en mardröm. Att jag kommer att få vara ”normal” igen.

Måste tänka om och se att det är livet utan socker som faktiskt är normalt. Att mitt tidigare sockerdrogande var det onormala, inte detta. Jobbar fortfarande med att lära mig se att mat och framförallt socker inte är känslor. Att det är bränsle. Inte belöning vid firande, inte tröst, inte underhållning vid tristess, inte sällskap vid ensamhet, inte lugnande vid stress, inte tecknet på uppskattning eller kärlek, inte myset i fredagsmyset, osv. Socker är luft som vi inbillar oss att vi behöver. En bluff. Årtiondets största stöld från oss människor.

Annonser