200 dagar. Vägen hit har inte varit rak. Men jag tog mig hit 🙂

En dag som denna skulle jag helst vilja vara på den positiva sidan men är tyvärr inte det. Ett antal tunga tankar grämer mig. En känsla av att vilja ge upp och sluta upp med alla dessa ”dumheter” kring sockret och tillfrisknandet. Med dumheter menar jag alla saker som utifrån sett får mig att verka galen men som är nödvändigt för att jag ska klara detta. Det här är en sådan dag jag bara måste ta mig igenom och inte låta komma åt mig.

Om jag ska försöka fokusera på det positiva kan jag med glädje meddela att jag inte minns när jag hade ett rejält sug senast. Socker finns inte som ett alternativ. Rätt otroligt faktiskt. Dessutom har jag börjat älska den mat jag faktiskt kan äta. Så mycket att jag ogillar att äta ute för då får jag aldrig lika god mat som jag själv kan laga.

Kan ta gårdagskvällen som exempel på varför. Julmiddag med jobbet. På restaurangen serverades en fin köttbit med bakad potatis och sås. Hade i förväg meddelat att jag äter i princip alla typer av grönsaker, kött och smör. Vad tror ni jag får? Jag fick bokstavligen en trött köttbit och två stora isbergssalladsblad. Inget mer. Inte ens en liten gurkbit eller tomatskiva. Nada. Färgskalan var helt enkelt brunt med en touch av grönt. Köttet var helt okryddat. Inte en droppe olivolja, smör eller nåt. Det var nog den äckligaste måltiden hittills under min tid som abstinent. Då jag satt bredvid VD:n och inte ville verka otacksam vågade jag är inte be om något tillbehör eller liknande när maten väl var serverad. Jag stack redan ut tillräckligt som det var med min specialmat och ständiga ramlösa. Problembarnet.

Tycker det är lustigt hur en fin restaurang inte kan servera en vettig sallad som tillbehör. Tyvärr är detta det vanligaste scenariot när man äter ute. Ju finare restaurang desto snålare är dem nästan. Enda sättet att få grönsaker är att faktiskt äta en sallad som huvudrätt.

Dessutom verkar det som om att folk tror att jag är en kanin som inte bryr mig om smak och som blir mätt på ett salladsblad bara för att jag har födoämneskänsligheter. Önskar att fallet var så. Att jag var fullständigt ointresserad och likgiltig.

Nog om detta. Idag firar jag 200 dagar utan socker och det är fantastiskt härligt. Men jag är som sagt lite låg och tankarna snurrar. Längtar så mycket. Efter allt möjligt. Längtar tillbaka, längtar framåt, längtar bort. Längtar till den dag detta är passé och bara en sidoflik i mitt liv, inte HELA mitt liv. Längtar framförallt till julledigheten då jag kan få andas ut, rå om mig själv och vara med mina nära.

Annonser