Då var den här. Äntligen. Och äntligen snart över. Förlåt, så kanske man inte får säga.

Julen är fantastisk på många sätt men lika mycket en börda. Det kan nog flera känna igen sig i vare sig man är sockerberoende eller inte.

En tid då laddade känslor kommer upp till ytan. Tiden kommer ikapp en. Antingen samlas familjen vilket skapar en dynamik som inte alltid är helt lätthanterlig. Eller så påminns man om faktumet att man är långt ifrån sina nära och kära. Kanske man påminns om en ensamhet man annars försöker förtränga.

Det är inte min mening att låta deppig för det är jag inte just nu. Snarare känner jag mig mer upplyft än på flera år. Däremot har jag stor vördnad inför att julen fungerar som en påminnelse om vår känsla inför livet i övrigt. Allt blir förstärkt. På gott och ont.

Minns julen för två år sen. Det var utan tvekan den värsta tiden i mitt liv. Sockerdrogandet hade nått klimax och jag kände mig som ett osynligt spöke. Konstant frånvarande distanserad blick och bitterhet genomsyrade hela min existens. Ensamheten trots alla människor runt omkring mig var påtaglig. Mitt beteende skrek tydligt om hjälp men ingen nådde fram. Min röda hund tillät ingen att komma mig nära. Alltid minst en armslängds avstånd.

Levde i en ond spiral. Kvällarna hemma själv i lägenheten tillbringades med drogande av choklad, pepparkaksdeg och lussebullar. Följt av ångestfyllda och dimmiga nätter. Baksmällan, kramperna och illamåendet på morgonen som släppte framåt lunch. Tvångsmässig träning efter jobbet på eftermiddagen för att kompensera. Inhandling av nästa dos socker på vägen hem. Och så fortsatte det mer eller mindre.

Minns också hur jag mitt i allt detta längtade efter att nå botten. Längtan att nå till en punkt där jag skulle få nog. Visste att jag inte var där än. Att jag skulle vara tvungen att fortsätta med självplågeriet en tid till.

Anledningen till att jag tar upp detta är som sagt att julen för mig fungerade som en katalysator för alla känslor jag tampades med och annars försökte förtränga. Fördelen med detta var dock att smärtan den julen blev så fruktansvärt stor att jag faktiskt fick nog och livet kunde långsamt börja vända. Något hände och jag slutade tycka synd om mig själv.

Ett febrilt aktivt sökande efter en lösning tog vid. Insåg att det måste finnas en väg ut. Var öppen för alla alternativ som kunde innebära förbättring och styrka. Varje ledig sekund gick till detta. På väg till jobbet lyssnade jag på olika motiverande youtube klipp. På lunchen tog jag promenader för att samla tankarna och fila på strategier för att komma vidare. På kvällarna kunde jag skriva i timmar för att kartlägga min situation, hur jag önskade att den skulle förändras och detaljerade planer för att nå dit. Med små medel och ett steg i taget. Hur jag dagligen skulle komma framåt. När jag sprang på bandet på gymmet sträckte jag på mig och rabblade laddade motivationsmeningar i det tysta. Anammade ”fake it until you make it”. Innan sängdags stod jag framför spegeln och tvingade mig själv att möta min spegelbild. Att se vem jag var, och inte bara allt jag inte var. Somnade sedan in till ytterligare motivationsklipp på Youtube.

Låter kanske maniskt och extremt, vilket det på ett sätt var. Men det fungerade. I det kritiska läget jag befann mig i krävdes alla medel för att orka. Och när jag fann verktygen och det väl vände gick det snabbt. På bara två månader kände jag mig lyckligare och starkare än på flera år.

Den sista pusselbiten saknades dock. Insikten om att jag hade en sjukdom som behöver behandlas för att man ska tillfriskna. Det tog drygt ett år till av fortsatt sökande med ovannämnda medel innan jag fick vetskap om sockerberoende. Det året av vita knogars nykterhet var dock inte förgäves, utan banade en värdefull väg inför den riktiga fysiska avgiftningen som började i juni.

Detta är min första jul utan socker och jag kunde inte vara mer tacksam. För första gången känner jag mig inte lika tom och utanför som jag gjort andra år. Och det är tydligt att den enda förändringen har skett inom mig. Önskar att jag tidigare hade lagt ihop två och två och sett hur sockret har varit en grundläggande bov i dramat. Visst svider utanförskapet när alla smaskar på knäck och lussekatter men idag kan jag se att det inte är verkligt. Och den smärtan är bra mycket mindre än njutningen av att kunna ta emot kärlek samt att ha en lugn hjärna som kan tänka rationellt och bry sig om annat än när nästa måltid och sockerkick ska serveras…

God jul på alla er där ute! Sänder en extra tanke till er som också kämpar. Var inte för hårda mot er själva utan se allt ni har lyckats med. Framförallt, kom ihåg att ni inte är ensamma. Kram

Annonser