Klarade det. Inte felfritt men så gott jag kan begära på första julen. Återföll lite i beteendet då jag överåt av alla möjliga saker som köttbullar, ost och toast skagen. Fick nog i mig motsvarande vad jag äter på tre dagar totalt. Minst. Men det får vara okej så. Idag har jag visserligen ont i magen men känner en stark motivation till att komma tillbaka på banan igen med regelbundna och lagom stora portioner.

Vaknade av att jag sovit som en sten i sju timmar. Lyx. Mer sånt! 🙂 Känner hur det bokstavligen kliar i fingrarna att göra allt på en gång. Jag vill upp och stretcha, duscha, ta en promenad i snön, hjälpa mamma att städa och ta fram frukost innan hon gör det själv, meditera, läsa, skriva, fixa sista presenten, göra matlådor, åka in till stan, prata med mina släktingar osv. Allt på en gång.

Ibland undrar jag om detta är energin jag får från att faktiskt sova eller om det är röda hund som gör att min gaspedal sätts på max. Bitten talar om att utifrån min sammansättning av signalsubstanser har jag en stark gas med hög energi men jag brister i de signalsubstanser som bromsar. Vilket resulterar i att jag kör hundra procent utan att på något sätt reglera hastigheten, tills jag går in i väggen och all bensin är förbrukad. Vilket alltså kan hända redan vid lunch om jag kör på riktigt hårt under förmiddagen.

Från en sak till en annan. Om jag kunde önska mig en sak idag, så skulle det vara större distans till mig själv och egot. Sjukdomen skapar en självfixering jag vill bli fri ifrån. (Skriver ju till och med en blogg om mig själv!)

Gårdagskvällen, bland alla släktingar, påminde om hur liten min bubbla är. Hur alla kämpar med sitt. Eller oavsett om de kämpar, kanske bara hur mycket som snurrar i andras huvuden. Önskar att jag var bättre på att se detta och bli en del av det. Det skulle berika oerhört. Hur gör man för att se andra? Hur blir man en god lyssnare?

Annonser