Jag har en helt fantastisk familj som vill visa hänsyn och stötta mig på alla sätt de kan i min kamp mot sockret. Trots detta privilegium kan det ibland inte vara tillräckligt. Faktumet att de inte är sockerberoende skapar ett avstånd. En oundviklig oförståelse.

Sitter själv i vardagsrummet och gömmer mig. Försöker skaka av mig suget som ligger på och täpper igen luftrören. Får ingen luft. Det har legat och lurat hela dagen. Det är såhär sjukdomen funkar, den går i skov. Oavsett om man sköter sig eller inte.

Det som dock fick droppen att rinna över var nu på kvällen. Satt och åt middag hela familjen med pojkvänner. Så otroligt mysigt och jag njöt av varje sekund. Men självklart måste det vara efterrätt. Kladdkaka med vispad grädde. De flesta dagar rör sådant mig inte i ryggen särskilt mycket längre. Jag är van. Men de dagar när sjukdomen bestämt sig för att testa min puls och suget spökar kan en så enkel incident som att pappa tar fram kladdkaka räcka för att få mig till tårar. Varför måste han?

Ilskan över att behöva gå därifrån. Ilskan över att inte få vara med. Att vara annorlunda och utanför. Att ha ett handikapp som de andra inte har. Känslan av att vara sämre. Nederlag och misslyckande. Ilskan på pappa för att han inte kan låta bli socker. Ilskan och avundsjukan över att han fortfarande har valet kvar.

Jag vet att det är både en bitter, hemsk och mänsklig tanke, men jag önskar att de skulle få känna på min sits. Att de skulle få prova på att gå i mina skor för några dagar. Utanförskapet, besattheten, planeringen, uppoffringarna, tomheten. Känslan att inte ha något val längre.

Annonser