Evigheter sen jag skrev sist. Eller nio dagar för att vara exakt. Känns länge i alla fall. Fördelen och nackdelen är att det finns så mycket att skriva om nu. Tror att jag har skrivit minst tio till femton inlägg i huvudet senaste veckan. Information overload. Tyvärr har det sen inte blivit något skrivande.

Det som ligger närmast om hjärtat just nu är en insikt som har påbörjat en förändring i mitt sätt att tänka och agera. Insåg nämligen under en av promenaderna på landet att jag är expert på något som borde kallas för falsk ödmjukhet. I praktiken innebär denna falska ödmjukhet att jag:

  • föredrar att ta rollen som underdog
  • hellre underskattar min förmåga än att riskera smärtan att misslyckas och inte räcka till
  • inför min omgivning enbart betonar mina brister eller förminskande saker som inte riskerar att vara hotande för andra
  • underskattar, nonchalerar och ignorerar styrkor, medan svagheter betraktas och fokuseras på för att utvecklas till styrkor

För att ge några exempel innebär detta rent konkret:

Att om någon frågar hur det är söker min hjärna febrilt efter vad som INTE är bra i mitt liv. För om allt är bra är man väl inte intressant? Vem orkar med någon som är fullkomligt lycklig? Alltid betona ner och blotta alla sår.

Om jag får en uppgift på jobbet vill jag gärna betona vad jag inte känner mig trygg med och ber gärna lite om ursäkt i förväg för slutprodukten. För tänk om min chef tror att jag inte förstår att jag är dålig? Det vore för pinsamt. Gäller att alltid skjuta underifrån för att ha en chans att överträffa förväntningarna.

När någon frågar om jag är kompetent inom ett visst område väljer jag helst den säkra vägen och säger att jag inte alls är duktig. Även om det kanske är ett av mina allra starkaste områden. Att säga att man är bra på något är ju fult eller kanske sticker någon i ögonen.

Efter ett träningspass är jag oftast missnöjd. Antingen för att jag inte har pressat mig själv tillräckligt eller för att jag faktiskt är helt utpumpad, och då känner mig svag som blev trött. Missnöjd oavsett utfall med andra ord. Loose-loose.

Ett självförvållat och ständigt plågeri. Lider av ett klassiskt duktig-flicka-syndrom där jag anser mig dålig tills att motsatsen bevisas. Om och om igen. Alltså inte bara en gång, utan varje dag och inom allt ska detta bevisas.

Men har äntligen insett att detta är ett val. Det går att vända tankesätt till det motsatta. Att jag istället är bra, tills motsatsen bevisas. Från att underskatta som utgångspunkt till att istället överskatta.

Beteenden jag trott har varit ödmjukhet har alltså inte handlat om det. Inte det minsta. Det har varit en falsk form av ödmjukhet, grundad i en rädsla för att misslyckas och inte räcka till. För vem? Misslyckas med vad? Och vad skulle hända i så fall? Bra frågor utan några vettiga svar. Det finns ju inte misslyckanden. Bara olika resultat.

Är trött på att tassa på tå och tona ner. Beteendet är inte något ädelt, inte när det grundas på feghet. Dessutom får det mig bara att känna mig mindre och sämre än nödvändigt. Blir nämligen en självuppfyllande profetia. Blir så liten som jag gör mig.

Självgoda människor är per definition såklart inget eftersträvansvärt men börjar allt mer se fördelarna hos dessa. För vem mår bra av att man själv eller andra i ens omgivning går runt och tycker att de är dåliga? Inte jag i alla fall.

Nej, frågan är om det är värt att konstant fokusera på det negativa bara för framstå som harmlös? Är det lönt att ständigt försöka lappa igen ens svagheter för att bli någon form av idealmänniska? Är det inte bättre att istället våga uttrycka sina subjektiva kvalitéer och stå för vad man själv är stolt över? Spela roll om det sen är sant eller osant, vem har rätten och förmågan att göra den bedömningen? Är det framförallt inte bättre, om inte roligare, att fokusera på styrkor, göra dem till sanna passioner och låta vissa brister vara?

Annonser