Detta har varit min första jul utan socker. Som väntat har det inte varit helt lätt. Det fanns dock aldrig något annat på kartan än att klara av det. Började förbereda mig mentalt redan i november. Allt för att ge mig själv en chans.

När december väl kom var jag noga med att hålla ett kortsiktigt perspektiv där jag tog en dag i taget. Ett bullbak, ett luciafirande, ett julbord, en släktmiddag, en julfest osv i taget. Känns som om att det har varit något varje dag att ta sig igenom. Abstinensen har minst sagt satts på prov.

Klarade mig. Men inte utan att behöva släppa på vissa saker. Både gällande tider, mängder och innehåll. Har inte orkat och framförallt inte kunnat styra exakt vad som serverats. Måltiderna har blivit oregelbundna och dygnet allt mer vänt. Vaken längre in på natten och frukost fram till lunch. Inte optimalt för mitt tillfrisknande men måste kunna leva lite. Har unnat mig att äta helt fritt vid alla julbufféer och restaurangbesök så länge jag hållit mig till abstinent mat.

Resultatet? Lite grädde här, lite ost där. Frökex, färdiglagade såser, söta rotfrukter, balsamvinäger, rödvinssås, färdiglagade köttbullar m.m. Råkade till och med få i mig ett minimalt korn av chokladkaka när jag smuttade på grädden till efterrätten på nyår. Inga allvarliga saker men med många bäckar små på daglig basis har jag tydligt känt av avstegen.

Det är svårt att sätta ord på vad som händer för det kommer smygande och är väldigt subtilt till en början. Hjärnan blir allt mer rörig och jag mer frånvarande och disträ. Tankarna på mat ökar och lusten till livet avtar. Inget känns lika roligt längre. Stubinen kortare. Tendenser till offerskapande.

Framförallt ökar behovet av att överäta. En portion är inte längre gott nog. Och småätande utanför ramarna har ursäktats med att jag ju är så duktig som inte äter av allt socker omkring mig. Det är trots allt jul och jag måste få unna mig också.. En frökex macka blir fyra. En köttbulle blir tjugo. Fyra mål om dagen blir sex eller fler. Smygande och känslor av skam över att åter behöva dölja och sopa igen spår. Ett beteende som dessutom är svårt att avslöja och ifrågasätta under dessa jultider då poängen verkar vara att ständigt äta.

Är det inte lustigt att vi anser att högtider är samma sak som att äta godsaker? Tänker inte bara på julen, utan även på påsk, midsommar, tårta på födelsedagar, lussebullar på lucia, fredagsmys, lördagsgodis. Allt pekar åt att mat är belöning. En högtid är ingen högtid utan dess traditionsmåltider. Hm.

Hur som helst har röda hund sakta kommit innanför mitt skinn igen. Och när han väl tagit sig in krävs det en rejäl kraftansträngning för komma ur sjukdomens klor. Att få tillbaka vårdnaden om en kidnappad hjärna. Först i efterhand kan man se hur långt gången man var och närheten till att återfalla. Skrämmande faktiskt. Gäller att upptäcka och starkt agera innan det är för sent.

Annonser