Fullständig lycka. Värme och glädje i mitt allra innersta och hela vägen ut.

Har ätit middag med mina äldsta barndomsvänner ikväll. Träffar dem i princip aldrig annars och under ett antal år under tonåren var kontakten helt borta. När jag flyttade till Stockholm från landet förändrades ju allt och jag försvann från gänget.

Trots att det har gått så många år och vi alla är spridda över landet eller utomlands finns det vissa ränder som aldrig går ur. Oavsett hur mycket som händer och förändras i livet kommer dessa personer alltid att vara min grund och min härkomst. Dessa personer har inte umgåtts med mig på över ett decennium, under den personliga utvecklingens mest sköraste tid, men trots detta, känner de mig bättre än någon annan. På sätt och vis känns det som att de är de enda som verkligen känner den riktiga Elsa. Den jag var innan sjukdomen började eskalera och ta över. Den personen jag febrilt försöker få kontakt med igen efter år av avtrubbning.

Var inte säker på om jag skulle berätta för dem. Skulle de förstå? Eller kommer de skratta åt mig och börja ifrågasätta? Orkar jag ta den fighten i så fall? Valde till slut att ta risken. De förtjänar att veta.

Har nog aldrig känt mig så förstådd som jag gjorde ikväll. Om man bortser från när jag träffar andra beroendepersoner såklart. Hur kan man som utomstående vara så respektfull och förstående inför något jag själv har svårt att greppa? Fascinerande och imponerande. Och jag är oändligt tacksam och glad. Känner mig framförallt rik. Rik som har sådana vänner. Rik som får uppleva sådan omtanke och sådant stöd.

Kvällar som denna ger mig ytterligare kraft att fortsätta kämpa. Kvitto på att livet bara blir bättre och ljusare för varje dag utan socker. Små små steg som totalt sett blir långa distanser. Tacksamheten och glädjen går som sagt inte att beskriva i ord. Men ikväll tackar jag för dessa fina barndomsband. Ni är underbara.

Annonser