Nytt år, nya insikter. En av dem ska jag motvilligt avslöja nu.

I slutet av augusti 2012 började jag följa en matplan speciellt anpassad av en dietist för sockerberoende. Att väga maten och ha tydliga ramar för vad och hur mycket jag ska äta har gjort mig gott. Har från dag ett skapat en känsla av frihet och lugn i sinnet. Tack vare matplanen har jag sluppit känna oro inför om jag fått i mig för lite eller för mycket mat. Den har även fungerat som en annars obefintlig spärr för vad som är tillräckligt i mängd och jag har lättare kunnat identifiera vad borde klassas som överätning.

Men trots dessa fördelar har matplanen, som till en början var till för att hjälpa, övergått i en ny besatthet. den initiala känslan av frihet har övergått i en rädsla och ny fixering. Min största rädsla är inte längre  att äta socker utan det är att inte få tillräckligt med mat. Att inte få min mängd protein, min mängd fett och min mängd grönsaker. Vid varje måltid. Notera att jag skriver min mängd av respektive komponent. Det ska vara min bestämda mängd 150g protein, inte 130 och inte 170g. Att få i sig för mycket eller för lite av någon kategori känns lika illa i min hjärna. Och då börjar tankarna och röda hund direkt att spöka.

Fick jag för mycket protein nu? Får jag i mitt tillräckligt med fett nu? Jag fick ju ingen avokado! Ska jag be om mer? Osv. Andas. Ta det lugnt. Du kommer inte dö. En måltid kan du gå utanför ramarna. Intalar och försöker lugna mig själv inombords men i ärlighetens namn pågår ett uppror inom mig. Jag måste få i mig min näring nu annars kanske jag återfaller!

Som resultat känner jag ett starkt motstånd inför att äta någon annan mat än mina matlådor. Måltider på restaurang, hos vänner eller släkt är mer börda och ångest än en njutning. Och inte på grund av sockret längre som man spontant kan tro. Nej det är på grund av denna rädsla att inte få exakt den mat jag behöver.

I praktiken innebär detta att jag till exempel aldrig följer med kollegorna på luncherna och att jag tackar nej till middagar och övriga tillställningar. Vill helt enkelt inte umgås med andra i samband med måltider om det inte sker på mina premisser. Låter väldigt empatiskt och sunt.. Hur var det med tillfrisknandet Elsa?

Jag är alltså så orolig för att få minsta lilla sug och rubba min biokemiska balans att jag är livrädd för att gå utanför ramarna. Blir i förlängningen en ny besatthet som är svår för omgivningen att ifrågasätta. Detta djupa kontrollbehov som ständigt antar nya former. Trött jag blir på mig själv.

Har nog vetat om denna fixering en längre tid nu men har valt att blunda. Inte orkat ta tag i det. Inte velat förändra den punkten. Velat ha rätten att överäta när jag kommit hem från middagar för att säkerställa ”att jag får i mig tillräckligt med näring så att jag inte återfaller till sockret”. Skyllt på att jag måste få ta saker i min egen takt med ett steg i taget. Vilket i och för sig är sant på sätt och vis. Tillfrisknandet är en process med ständiga justeringar.

Nu känner jag dock att det är dags att gå vidare. Att ta nästa tjur vid hornen och jobba med min rädsla för att bli hungrig. Jobba med att bli fri från kontrollbehovet. Vet verkligen inte hur jag ska göra för att klara det, men det kommer. Röda hund är avslöjad och jag har börjat öppna upp för förändring. Då finns det hopp. En dag i taget.

Annonser