Utlandsresa. Ständiga restaurangbesök. Abstinensen sätts på nytt prov.

Förberedde mig noga. En låda med kokta ägg, eget herbamare örtsalt, en burk med makrill i tomatsås, två stora burkar med tonfisk i olivolja, plastbestick, lunchmatlåda till flygresan ned, plastbestick. Det är ingen överdrift när jag säger att halva min packning bestod av konserver och färdiglagad mat. De måste trott att jag var totalt knäpp i tullen när de ville kolla i min väska.

Men det fungerade utan problem. Faktumet att jag var väl förberedd och ständigt hade en plan B i handväskan gjorde mig lugn och trygg. Det visade sig vara relativt enkelt att hitta mat jag kunde äta så konserverna behövdes egentligen aldrig. Hade jag däremot inte haft dem med mig hade det säkert uppkommit en situation där konserverna hade behövts.

Om det är något jag har lärt mig sedan jag slutade med socker är att alltid ha med sig mycket proviant inför en flygresa. För mig fungerar resor och flygplatser som en stark trigger. Vet faktiskt inte varför men det sitter väldigt djupt. Gamla invanda mönster. Brukade tidigare alltid handla godis på tax free där allt säljs i extremt stora förpackningar. En fröjd för ett känsligt öga med dessa stora färgglada förpackningar som lovar en direkt men desto kortsiktigare njutning .

I väntan på boarding är jag uppvuxen med att man fikar. En macka, varm oboy och en chokladboll är man allt värd. Nu ska man ju resa och då har man rätt att unna sig. Dessutom vet man ju inte när nästa måltid blir. Bäst att bunkra upp. En annan ursäkt har varit att det inte funnits några nyttiga alternativ och äta måste man ju så lite choklad har varit i brist på annat…

Dumma dumma idiottänk. Varför har jag etablerat så många ankare kopplat till mat som belöning? Varför räcker inte resan i sig som njutning?

Väl på flyget brukade jag innerligt hoppas att det skulle serveras något gott. Kanske en brownie till efterrätt? Mamma kanske inte vill ha sin heller. Kan ju hoppas. Mjuk ljus fralla med mycket smör kunde man oftast räkna med i alla fall. Yes!

Den här resan klarade jag utan att återfalla i gamla mönster och fokusera på vad som egentligen betyder något. Det krävdes viljestyrka och skapade en inre stress, men jag är övertygad om att det bara kommer att bli lättare för varje gång. Är fortfarande nybörjare som trevar mig fram. En dag i taget, en utmaning i taget, en resa i taget.

Annonser