Hur är det möjligt?! Har jag verkligen gjort den här resan? Kan knappt tro det.

Ibland undrar jag vad det var som fick mig att bestämma mig. Har försökt tänka tillbaka i tiden för att komma på ifall det var någon speciell avgörande händelse som blev droppen som fick mig att stänga dörren till mitt tidigare liv för gott. Men jag kommer inte ihåg. Plötsligt fanns bara ingen återvändo. Minnet av den första tiden ligger mest som en tjock dimma där jag på något vis hittade ett sätt att överleva och orka. Jag var som i trans där det enda som gällde var överlevnad. Inget gick före mitt tillfrisknande och jag var hänsynslös i mina prioriteringar. För det behövdes. Fanns inget utrymme för kompromisser i det läget.

Nu i efterhand förvånas jag som sagt över att jag tog steget och var så bestämd. Var kom den beslutsamheten och min orubblighet ifrån? Kan krasst konstatera att desperation kan vara ett kraftfullt verktyg till att få motivation. Och då menar jag ren ytterlig desperation, inte bara smått missnöje.

Även om det är sorgligt att jag behövde nå en sådan botten är jag idag oändligt tacksam över det. Min frustration blev min drivkraft och biljett ut ur helvetet.

Idag firar jag 8 månader sedan mitt genombrott och mår bättre än jag kan minnas. Visst, livet är inte en dans på rosor och jag kämpar dagligen med kosten och mina demoner, osäkerheter och relationer, men idag är det i alla fall äkta. Slipper alla dessa falska känslor som sockret frambringade och jag kan se allt mer klart.

Jag tror och hoppas att mitt tillfrisknande är på väg till en ny nivå där saker och ting kommer att falla på plats. Känns så i alla fall.

Så idag väljer jag att tacka frustration och desperation. Ni tvingade och hjälpte mig att agera och vidta de åtgärder som var nödvändiga. Det är tack vare er jag kan fira min abstinens idag.

Annonser