Slip. Avvikande från matplan. Abstinent men kontrollförlust. Ångest över att inte orka hålla emot. Över min maktlöshet.

Det har legat och lurat hela veckan. Kände mig helt slut på alla nivåer redan i tisdags och insåg då att veckan skulle bli tuff. Har inte vetat hur jag ska göra för att återhämta mig och få tillbaka min inre harmoni. Trots alla medel med rop till sponsor, möten, telefonmöten, varmt bad, träning, massage, sömn osv har jag inte lyckats komma åt det som långsamt accelererat och slutligen ledde till min slip igår kväll. Kortslutning och jag ville helt enkelt inte mer. Ville inget annat än att få gå hem och isolera mig och äta. Usch vad tragiskt det låter. Men så tragisk är sanningen ibland.

Har ingen lösning i dagsläget utan måste leva med det som gjorts och att det antagligen kommer att ske igen. Från förra helgen har jag verktyg att jobba med men känner ett motstånd. En orklöshet. En längtan att få göra något annat för en gångs skull. Att få bli uppfylld av något annat än mitt tillfrisknande. Att få bli uppfylld av alla de saker som gör livet värt att leva. Men istället är jag nollställd. Och det gör mig låg. Får mig att känna ett utanförskap och en uppgivenhet. Att jag står på sidan av mitt eget liv som en betraktare. Är närvarande men deltar inte.

Annonser