Har inte nämnt det här i bloggen men de senaste två veckorna har varit ett rent helvete. Kan nog inte betona tillräckligt nog hur mycket jag har längtat efter den här helgen.

Varje morgon har varit en kamp för att inte sjukskriva mig. Har lyckats lura hjärnan genom att säga ”bara idag ska du gå till jobbet sen får du sjukskriva dig”. Det har funkat. Tog mig igenom både denna och föregående vecka tack vare denna teknik.

Vad är det som har varit så jobbigt då? Ett ord: beroendehjärnan.

Röda hund har verkligen varit i sitt essä. Vilket kanske inte var helt oväntat. Efter kursen i Hudiksvall bestämde jag mig nämligen för att sätta ner foten gentemot mitt överätande en gång för alla. Ända sedan jag blev nykter har jag varit ett skolboksexempel på någon som indirekt kontinuerligt göder röda hund genom att pendla mellan strikt matplan och överätning.

Två veckor lugn och ro, följt av två veckor kaos och hetsätning av tillåten mat, tre veckor av nya tag och balans, två veckor överätning, osv. Varje gång sjukdomen har gått i skov har jag fallit dit. Har aldrig haft orken eller viljestyrkan att på riktigt ta mig igenom ett skov utan att till slut ge efter och döva med det som faller sig naturligt för mig.

Denna gång ville jag inte ge vika. Och det har visat sig vara värre än vad jag trodde. Har påmint mycket om de första dagarnas fysiska avgiftning. Panikångestattacker, konstant okontrollerat gråtande, koncentrationssvårigheter, sömnstörningar, nedstämdhet. Det värsta har varit panikångesten och känslan av att jag ska dö om jag inte återfaller.

Har kämpat med näbbar och klor för att hålla huvudet ovanför vattenytan. Varje sekund. Ingen nykter stund har kommit gratis. På jobbet har jag plågats av ständiga flashbacks av socker och hjärnan har varit så utmattad att jag har haft svårt att utföra mina arbetsuppgifter. Ibland har det bara tagit stopp och blivit blankt. I dessa stunder har jag för allt i världen inte kunnat minnas vad det är jag håller på med eller vad min chef bad mig göra för två sekunder sen. Otroligt frustrerande att veta att svaret finns någonstans i hjärnan men att vara inkapabel att komma åt det p.g.a. en ogenomtränglig dimhjärna.

Den största utmaningen har ändå varit timmarna efter jobbet. När energin är som lägst och jag får några timmar ensam.. Farligt, farligare, farligast. Till skillnad från tidigare gånger har jag dock haft vett nog att ringa min sponsor innan det varit för sent. Till röda hunds stora förtret.

Gråtandes har jag med hjälp av min sponsors stöd tagit mig igenom de värsta stunderna och fått hjälp med att lägga upp 5-minuters planer. För i dessa lägen finns inget som heter långsiktigt tänk. Det skulle vara som att be om återfall.

Nej, det enda som betyder något är det som händer de kommande minuterna. Back to basics. Vad är nästa steg? Vad är viktigt just nu? Ta mig hem från jobbet. Ta mig in i lägenheten. Byta kläder. Dricka ett glas vatten. Väga min mat. Äta middag. Ställa in i diskmaskinen. Gå ut ur köket! Tappa upp ett bad. Bada. Gå upp ur badet. Byta till sängkläder och morgonrock. Smörja in mig. Spraya med parfym. Allt för att bryta alla sinnen som vill trigga mig. Distrahera med dofter och mjuka tyger. Borsta tänderna för att neutralisera smaklökarna. Släcka alla lampor för att få kroppen inställd på lugn och ro. Fem minuter i taget. Få tiden att gå.

Varje gång jag lyckas med detta är en stor vinst. Men det är utan tvekan bland det svåraste jag har gjort. Hela kroppen skriker att den ska dö om jag inte ger efter. Tårarna sprutar bokstavligen hejdlöst. Utan en vettig förklaring. Ett vandrande vrak.

I min frustration och uppgivenhet tog jag till slut kontakt med Bitten igår. Måste få höra att detta har ett slut. Vägledning om hur jag ska göra för att det med tiden ska bli lättare. Just nu känns det mest som att jag lyckas komma undan för stunden men att det är en tidsfråga innan det smäller. Vita knogars nykterhet.

Behöver en tro på att jag är på rätt väg och att detta är en storm jag måste rida igenom men som kommer att avta. Svårt att se när man är mitt i stormögat.

Annonser