Viktig insikt. Trigger miljö. Lustigt att man ska vara tvungen att göra om vissa misstag många gånger innan man inser galenskapen i det. Man lever verkligen alldeles för nära sig själv för sitt eget bästa ibland.

Det jag kommer att skriva nu kommer nog att såra vissa men det är inte min mening. För det handlar inte om rätt eller fel, dum eller snäll. Det handlar om att saker har sin tid och vissa av dem har inte sin tid idag.

Hade en väldigt positiv, aktiv men också tung tidigare vecka, så jag kände total utmattning i fredags efter jobbet. Visste bokstavligen inte hur jag skulle orka ta mig hem. Hade en helt underbar helg att se fram emot då jag skulle åka och hälsa på mina föräldrar på landet där jag växte upp. Min pojkvän och min syster med pojkvän skulle följa med. Familjekär som jag är så är detta bland det bästa jag vet. Trodde jag i alla fall.

Men redan efter första middagen blev jag på ett fruktansvärt humör. Och där stannade jag resten av helgen. Ständig klump i magen, stress som inte ville släppa taget. Sug utan dess like. Svårt att andas. Ett fantastiskt vrak.

Hur jag än försökte vända situationen lyckades jag inte komma ur mitt tillstånd av stress, rastlöshet, frånvaro och konstant irritation. Försökte vila, jobba i programmet, lyssna på talare, träna, ta promenad, läsa, ringa sponsor, men inget fungerade.

På söndagen var det som om att något inom mig brast och gav upp. Nu skiter jag i det här! Orkar inte mer. Det började med att jag åt en frökexmacka med getost efter lunch, något jag vet är en trigger. Jag hade redan ätit en rejäl portion mat men det var som om att en annan del av mig var helt utsvulten. Inte magen, utan något annat. En del som skrek efter medicin som den längtat efter så länge. Konstig, skrämmande känsla.

Som tur var stannade det vid frökex mackor med ost, dock i stor mängd. Lyckades få i mig lite turkisk yoghurt med bär också när jag ändå var i farten. Hade alltså en slip i överätning igår, vilket var nära att resultera i socker. Skrämmande nära när jag tänker tillbaka på vilka tankar och planer jag hade. Allt från att äta knäckebröd, äta choklad, kakor, after eight, danskt rågbröd. Kom till och med på mig själv med att skiva upp lite bröd när jag i sista sekund insåg vad det skulle innebära. Slutet på min abstinens. Suck. Jag lyckades stoppa mig själv denna gång, men ändå 1-0 till röda hund pga överätningen.

Vet inte vad som var värst. Smygandet, skammen eller illamåendet. Hade glömt i vilka känslor jag tidigare brukade bo…

Efter att ha jobbat så otroligt hårt för att sluta överäta gav jag efter för min sjukdom. Bägaren rann över. Naiv och sjuk som jag är inbillar jag mig ändå att ätande ska lösa situationen. Ångesten, baksmällan och uppgivenheten kom istället med besked. Den blir alltid lite värre och starkare för varje gång.

Så vad var det som hände? Var gick det snett?

Tyvärr är det nog så att i dagsläget kan jag inte vistas hos mina föräldrar på landet. Det slutar alltid med att jag spårar ur och sen står jag där, när alla åkt hem till sitt, med byxorna nere och måste kravla mig upp ur hålet på egen hand. Bara för att jag i några dagar vill få vara normal. Men jag är inte normal. Och därför måste jag inse att jag inte kan omge mig med triggermat i för stor utsträckning. Det är rent ut sagt farligt för mig.

Hur mycket jag än älskar min familj och hur mycket de än försöker underlätta så kan de inte dra tillbaka tiden, förändra min hjärna eller förväntas äta så strikt som jag. Sorgen och ilskan över att jag inte kan leva såsom de kan är fortfarande otroligt stark hos mig. Jag glömmer lätt bort den till vardags men så fort jag kommer hem slår den mig i ansiktet med full kraft. Och jag faller handlöst. Det blir mig övermäktigt.

Det är först nu jag kan se detta mönster. Tidigare har jag bara slagit på mig själv för att jag inte varit så glad som jag borde vara i dessa sammanstrålningar av reunion i fina miljöer. Det positiva är att jag inte behöver göra det längre. Jag har identifierat en ny triggermiljö som skapar för mycket stress och sug för att det ska vara värt det. Har nog velat förtränga mönstret för att insikten i sig smärtar. Min familj har ju alltid varit min absoluta trygghetszon tidigare. Men idag känns det inte värt att förtränga faktum längre och jag orkar inte med dessa bakslag mer.

Det kommer förhoppningsvis inte alltid vara så. Men idag måste jag inse och ta ansvar över mina begränsningar.

Annonser