Det har gått så länge sen jag skrev sist att jag inte vet var jag ska börja. Finns ingen mening med att försöka ”skriva ikapp” allt som har hänt men kan summera det som att jag gick rakt in i väggen förra torsdagen för en vecka sen.

Det var hemskt när det hände men idag är jag oändligt tacksam då det har givit mig både nya insikter och lärdomar. Dessutom var det så pass omtumlande och skrämmande att jag även fått ny energi till att göra allt i min makt för att komma vidare i mitt tillfrisknande. Hur obehagligt det än var när kroppen bokstavligen kollapsade efter en riktigt grov slip skulle jag aldrig vilja ha det ogjort. Det var något som var nödvändigt för att komma vidare. För att påminnas om allvaret och styrkan i sjukdomen. Insåg att jag aldrig kommer att bli fri förrän jag släpper kontrollen och inser att jag inte klarar av detta själv.

Min maktlöshet inför sockret erkände jag redan 30 maj 2012, men min maktlöshet inför maten och överätandet har jag vägrat att bekänna. För det kan jag ju visst kontrollera… Inte. Inte alls. Och det känns skönt att jag en gång för alla insett att överätning kan döda lika mycket som socker. För det var precis det jag trodde skulle hände förra fredagen. Trodde bokstavligen efter 24 timmars magkramper och paralysering att jag kanske skulle dö. Att jag denna gång kanske hade ätit mig själv till döds. Härligt överdramatisk som man lätt blir så fort hälsan tryter. Som tur var var jag helt återställd till söndagen och är nu bara en erfarenhet rikare.

Rent konkret har jag sedan förra helgen ändrat på tre saker:

  1. Jag väger inte min mat utan försöker äta efter känsla istället. Av någon anledning har jag känt mig redo för det. Som jag har nämnt tidigare har matvågen senaste månaderna gått från en frihetspunkt till något som gjort mig besatt på ett nytt sätt. Vågen var ett kritiskt hjälpmedel tidigare men det är nu dags att testa vingarna på egen hand.
  2. Infört mejeriprodukter i min kost igen. OBS: enbart i mat i form av kryddning. Något som kanske låter helt galet med tanke på föregående vecka, men faktum är att jag inte alls känner mig triggad av det. Så länge det stannar som en kryddning i mat och inte som ett fristående snacks. Kommer alltså inte införa någon mejeriprodukt som efterrätt eller i mitt kaffe, utan enbart som sparsam sås i min älskade auberginegratäng. Känns som ett sundhetstecken att jag har kunnat äta på detta sätt i fem dagar utan att jag blir alldeles knäpp både fysiskt och mentalt.
  3. Har börjat gå på många fler möten. FAA, OA, AA, YPAA. You name it. Behöver all inspiration, vägledning, hopp och kunskap om sjukdomen jag kan få. Och det snabbaste sättet att få det är utan tvekan genom möten. De ger otroligt mycket. Istället för att streta emot tänker jag nu släppa taget och verkligen göra detta helhjärtat. Jag tänker kapitulera.

Det finns många många fler saker jag egentligen behöver dela med mig men det får bli till senare inlägg. Till dess vill jag tacka alla ni som funnits där när jag fallit. Min underbara sponsor, Bitten, programmet och programvänner, mamma, pappa, min pojkvän, ni bloggläsare, min högre kraft..  Känner mig åter igen tacksam och hoppfull. 

Annonser