Nej, jag har inte återfallit i socker. Ja, jag har fortfarande slips i överätning och kämpar dagligen med min sjukdom. Nej, vägen är inte spikrak idag heller. Ja, det blir ständigt bättre och är värt varenda minuts kamp.

Det var en evighet sedan jag skrev sist. En månad för att vara exakt. Var ska jag börja? Jag börjar där jag är här och nu så får tiden som varit komma ikapp vid ett senare skede.

Idag är tiden min största tillgång. Vet nu vilken medicin jag behöver för att ta mig igenom detta och ständigt växa. Men det tar sin tid att göra de saker som är nödvändiga. Fantastiskt nog vet jag vart jag ska och troligtvis även hur jag ska ta mig dit. Har nu sett och lärt känna så många som gått före att jag vet att det är möjligt. Till skillnad från tidigare när jag bara kämpade för att komma bort från missbruk, ångest och kaos, så kämpar jag idag mer för att komma närmare till ett liv fyllt av glädje, närvaro, gemenskap och harmoni.

Känns mycket roligare att drivas av en längtan till livet, istället för en desperation ifrån det.

Minns hur det var för någon månad sedan när jag fortfarande stod totalt vilsen. Då det kändes som att jag med nöd och näppe paddlade vatten för att behålla huvudet över ytan. Med hoppet om att det måste finnas ett ljus i slutet av tunneln. Även om jag då inte hade den blekaste aning om hur det ljuset i så fall skulle vara. Och hur det någonsin skulle kunna ersätta kickarna sockret än gång gav mig. Skulle livet verkligen bli värt att leva igen?

Vilsen är jag såklart än idag men som sagt på ett helt annat sätt. Har fått uppleva glimtar som slår allt annat jag någonsin upplevt. Stunder och dagar av total eufori. En inre eufori som inte går att sätta fingret på rent konkret. Den bara är där, från mitt allra innersta. Oavsett hur omgivningen ser ut. Har nog aldrig upplevt en sådan lycka tidigare som varit så fullständigt oberoende av att något positivt har hänt i min externa värld. Alltså till exempel att något roligt har hänt, eller att någon har gett en komplimang som har frambringat välbehag osv. Även om sådan glädje också är underbar så är den så förgänglig. Har gjort att jag ständigt varit beroende av att omgivningen hela tiden ska bekräfta och vara på ett visst sätt för att jag ska må bra.

Insikten om att det inte behöver vara så i framtiden är fantastisk. Efter fem års trevande och snart ett helt års aktivt och extremt hårt arbete vet jag nu vad som funkar och inte funkar för mig. Det enda jag behöver nu är tid för att fortsätta jobba och ta mig vidare.

Är så glad över att första året utan socker snart är över och att saker och ting har börjat falla på plats. Är faktiskt till och med stolt över att få vara en del av den här gemenskapen som det innebär att vara en beroendeperson, vilket för en utomstående måste låta helt knäppt. Men jag har hittat hem. Kunde inte vara mer tacksam.

Annonser