Igår hittade jag ett gammalt brev som jag skrev till mig själv för snart 2 år sen. Minns tydligt när jag skrev det. Jag bodde i Hong Kong, åt middag själv på en Vietnamesisk restaurang nära Time Square och var inne i ett rus av hetsätning. Desperation och avtrubbning i kombination. Och jag var så trött på det.

Hade tillbringat dagen på en fantastisk strand i Hong Kongs skärdgård med min dåvarande rummis Elena. Låg hela dagen och lyssnade på musik. Funderade över hur jag skulle göra för att kunna sluta med detta pendlande mellan nitisk restriktion och återhållsamhet följt av total kontrollförlust. Hur klyschigt det än låter minns jag hur jag satt på en klippa och tittade ut över havet när insikten kom. Jag måste sluta dricka alkohol.

Där och då hände något med mig. För tårarna bokstavligen började spruta när jag insåg vilket beslut jag fattat. Även om jag inte då förstod den fulla innebörden eller omfattningen av mitt beslut så insåg jag att detta skulle innebära början på slutet. På något sätt skulle detta leda mig mot frihet. En frigörelse jag längtat efter i åratal.

Minns även hur ställd jag var över att jag inte hade tänkt tanken tidigare. Jag hade ju vetat att alkoholen var en definitiv inkörsport mot sockret som jag annars nästan lyckades hålla mig ifrån. Förvisso med extremt vita knogar. Trodde inte att det var ett alternativ att inte dricka alkohol. För vad skulle folk säga? Alla skulle ifrågasätta och bli irriterade. Det är ju inte okej att inte dricka…

Men där och då slutade jag vara rädd för vad andra skulle tycka. Priset hade blivit för högt. Rädslan för otillräcklighet och önskan att göra min omgivning till lags höll på att kosta mig livet. Hade nått en punkt där jag varken hade råd eller tid att vara fast i mitt sjuka beteende längre. För vad spelade det för roll vad folk tyckte om jag ändå inte skulle överleva på sikt?

Idag kan jag som sagt se hur detta beslut var början på slutet av ett helvete. Ett livsavgörande vägskäl som skulle göra att många av mina drömmar skulle komma att bli verklighet. När jag några månader senare kom hem från Hong Kong var jag starkare än på länge och saker började hända på alla plan.

Det skulle dock dröja nästan ännu ett år innan jag fick min slutgiltiga frigörelse. Insikten om sockret och avskedet därav. Mina extremt vita knogar kunde äntligen ersättas av äkta nykterhet.

För att återgå till brevet som väckte alla dessa minnen så var det format som ett kontrakt. En present och ett löfte till mig själv där jag lovade dyrt och heligt vad jag skulle åstadkomma det kommande åren och året. Här följer ett utdrag av vad jag skrev den 19 juni 2011:

”Värdeorden för 2011 är Enjoy – säga ja, & Integritet – säga nej. Om ett år vet jag att jag äntligen har gjort det. Om ett år har jag vunnit min största kamp i livet och är redo att höja min standard ytterligare. Om ett år ska jag undersöka om jag kan dricka alkohol utan att tappa balansen. Om ett år, den 19 juni 2012 ska jag gråta av lycka när jag läser det här.”

Ett år senare var jag faktiskt sockerfri. Och har varit sedan dess. Helt magiskt. Hade jag aldrig kunnat tro i dåtidens misär.

Nu tror jag dock att det är dags att skriva ett nytt brev till mig själv. Det finns fler drömmar kvar att uppfylla. Som faktiskt är möjliga idag när jag inte är fast i sockerträskets botten längre.  🙂

 

Annonser