Hur mycket jag än vill skriva att jag klarade det i fredags så är det inte sant. Det gick faktiskt åt helvete. Men vägen mot tillfrisknande har inte varit rak hittills så varför skulle den plötsligt vara det nu? Det kommer att fortsätta vara kämpigt med andra ord, men det är en del av processen. Varje snedsteg är en lärdom. Så försöker jag se det i alla fall.

Hela helgen gick åt till återhämtning från fredagens slip i överätning. Framförallt mental återhämtning. Har nog aldrig känt mig så uppgiven som jag gjorde i lördags. Jag satt bokstavligen i en kyrka efter ett AA-möte och grät som ett litet barn över min frustration och vilsenhet. Varför är det inte över än? Vad gör jag för fel? Kommer jag någonsin att få bli frisk? Finns det ens hopp? Så uppgiven och trasig var jag. Och förbannad.

Förbannad på alla alkoholister och narkomaner som jag träffat, som har tillfrisknat från sitt missbruk, och som delar om sin tacksamhet och sina nya liv. Bitterhet över att jag fick ett beroende där jag inte bara kan sluta med min drog från en dag till en annan, utan en drog som jag måste möta och övervinna varje dag. Konstant. Ständig exponering och omvärldstryck. Finns inte utrymme för ett enda snedsteg eller tillstånd av svaghet. Drogen finns då alldeles för nära till hands.

Självklart menar jag inte att andra missbruk är ”lättare”. Långt ifrån. Men jag kan däremot känna en ensamhet i sockerberoendet och matmissbruket. Jag känner till många tillfrisknade nyktra alkoholister, men väldigt väldigt få tillfrisknade sockerberoende. Vilket känns tungt och gör att jag ibland tappar hoppet om vad det är jag kämpar för. För tänk om det inte går?

Helgen gick som sagt åt till återhämtning, vilket i praktiken även innebar att jag funderade mycket på vad som behöver förändras för att jag ska komma vidare. Som resultat har jag kommit fram till följande:

      • Första året (snart 1 år) som abstinent har handlat mycket om att sluta med socker. Andra året kommer att handla om överätning. En sak i taget. Låta saker ta tid.
      • Från och med nu får jag inte träna med syfte att försöka gå ner i vikt – skapar bara inre stress och prestationsångest hos mig. Därför ligger fokus på att hitta roligare träningsformer än att gymma, tex tennis, yoga och kickboxning som jag vill testa.
      • Prioritera nedvarvning och korta avslappningspauser under vardagar. Annars är det lätt att jag kör gasen i botten på jobbet och flyr i arbete, vilket sen leder till kortslutning på kvällarna = överätning. För att inte tala om känslobomben som exploderar på fredagarna.
      • Har bokat en tid på Capio Maria.
      • Börja ifrågasätta allt som jag sätter ordet ”måste” framför.
      • Hålla mig strikt till min gamla matplan och se det som en ny form av nykterhet att inte avvika ifrån den.

Godnatt och glad valborg på er alla!

Annonser