Den här veckan har jag jobbat med återfallsprevention. Ringde en väldigt stöttande vän från FAA i tisdags som erbjöd sig att visa mig en metod som hon hade lärt sig på en kurs. Kände igen metoden från när jag var i Hudiksvall i slutet av januari. Det hela går ut på att kartlägga vad det är som leder till ett visst beteende, i detta fall överätning eller återfall. Själva återfallet är nämligen bara det sista av en ofta lång process som man kan förhindra eller stoppa om man lyckas identifiera varningssignalerna i tid.

Vi kom fram till att mitt mönster ser ut ungefär som nedan, i fallande ordning, och tar allt ifrån 1-5 dagar:

  • ”Allt på en gång”
  • ”Visionär”
  • ”Uppe i varv”
  • ”Otålighet”
  • ”Rädsla”
  • ”Panik”
  • ”Kortslutning & energibrist”
  • ”Uppgivenhet & känsla av meningslöshet”
  • ”Tomhet”
  • ”Första tuggan”
  • ”Isolering”
  • ”Överätning”

”Allt på en gång” Detta börjar ofta samma sekund som jag vaknar på morgonen. Redan vid första ögonblicket börjar tankarna snurra och jag har en energinivå utan dess like. Det är så mycket som jag vill göra och presteraren Elsa börjar direkt att planera dagens agenda. Vad ska göras, vad kan effektiviseras, vad får inte glömmas, vad kan maximeras, vad vore roligt att göra osv. Snabbt går det.

Leder till…”Visionär” Livet känns som ett smörgårdsbord av möjligheter och upplevelser, och min kreativa sida får fullständigt hybris. Fantasin sätter gränserna. Jag börjar skissa på prototyper, anmäler mig till kurser, börjar dra i trådar, mailar, tränar, fixar, bokar. Allt händer. På en och samma gång. Nu ska världen få se på stordåd. 😉

Leder till… ”Uppe i varv” Viljan, längtan och stressen att komma vidare leder till att jag når maxpuls och beter mig som en duracellkanin. I detta tillstånd har jag svårt att sitta ner eller att klara av tystnad. När jag är som värst tar jag till och med mig datorn in i badrummet så att jag kan ha tv-serier rullande medan jag duschar. Inte för att jag egentligen har möjlighet att titta utan för att verklighetsflykten ständigt kräver sin distraktion.

Leder till… ”Otålighet” Att vara i ett tillstånd av sådant högvarv och mental frånvaro leder till en kort stubin men också en obefogad otålighet för att saker inte sker snabbare. Varför har jag inte uppnått alla mina mål än? Som sagt, alla saker som tidigare skapade positiva känslor i mig blir nu källor till självkritik där jag slår på mig själv för att allt inte redan är realiserat. Allt borde ha skett igår.

Leder till…”Rädsla” Otåligheten och det destruktiva tänkandet skapar en rädsla för att jag aldrig kommer att nå dit jag vill. För då borde jag redan ha gjort det vid det här laget. Väldigt konstruktivt tänkande..

Leder till…”Panik” Rädslan för misslyckande och otillräcklighet ger mig panik och en stor klump i magen. Luftvägarna täppas igen och plötsligt trampar jag vatten för att inte drunkna i ångest.

Leder till… ”Kortslutning & energibrist” Alla ouppnåeliga krav i kombination med dagens höga tempo utan en enda paus gör att det på eftermiddagen blir kortslutning och på en sekund går proppen helt ur. Från ena extremen till den andra.

Leder till… ”Uppgivenhet och känsla av meningslöshet” Kombinationen av panik, rädsla, energibrist och kortslutning i hjärnan leder till att min livsglädje blir till sin motsats. Allt det som tidigare hade fått mig att känna en mening och exaltering, blir istället en källa till känslor av meningslöshet. Inget verkar längre viktigt eller roligt. Livet känns tungt och tunt på värde.

Leder till… ”Tomhet” Insikten om att jag inte kan få allt på en gång, min egen otillräcklighet och att livet känns meningslöst skapar en tomhet. Vad ska jag nu ha som bränsle? Det är i detta skede som sockret tidigare brukade komma in. Sockret var utvägen som kunde förgylla livet för stunden och skapa en illusion av kortvarig glädje. Efter ständiga sockerkickar kunde hamsterhjulet sen rulla igång igen från ruta ett med alla mina prestationer. Och jag slapp leva i mina känslor. Eller stanna upp för den delen. Sockret fyllde ju på med artificiell energi.

Leder till… ”Första tuggan” Socker är inget alternativ så jag vänder mig till det näst bästa. Här ligger jag redan 50 tuggor före i tankarna. Jag har nu siktet inställt och är i princip omöjlig att stoppa.

Leder till… ”Isolering” Om jag inte redan är ensam vid första tuggan så hittar jag första bästa tillfälle att isolera mig för att kunna ge efter för begäret.

Leder till… ”Överätning” Kontrollförlust, tårar, dimma och magkramper.

Natt. Sen vaknar jag morgonen efter och inser att nu är det rak uppförsbacke som väntar. Reser mig på stapplande ben och söker febrilt efter stöd för att ta mig tillbaka in i matchen igen. Hur kunde detta ske? Igen?! Fattar ingenting… Men det gör jag nu. Nu har jag en kartläggning över hur mitt mönster ser ut och därför en chans att slippa gå igenom hela karusellen igen.

Jag tackar världens bästa Alexandra för din hjälp med detta ❤ Du har gett mig verktyget som jag hoppas innebär början på slutet av en av mina största kamper. Känner ny tillförlit till att komma vidare i tillfrisknandet.

Annonser