Det här året har varit helt galet. Berg- och dalbana som jag brukar säga. Vem trodde att denna dag skulle komma? Dagen då jag kan fira ett helt år utan socker. Inte jag i alla fall.

Även om mitt gamla leverne känns som en evighet sedan, och är en tid jag har lämnat bakom mig, känner jag mig fortfarande som en nybörjare. Som en nykläckt kyckling som livrädd och trevande försöker finna fotfästet. Som sakta men säkert testar helt ny mark och försöker få en egen uppfattning om verkligheten. För på ett vis möter jag verkligheten på ett nytt sätt varje dag nu. Livet utan socker innebär nämligen ett annorlunda förhållningssätt till livet. Den som tror att omläggningen av maten enbart handlar om kosten får tänka om. Sockret är bara att skrapa på ytan. Priset på flygbiljetten för att få följa med på resan.

Med detta sagt var beslutet och det efterföljande jobbet med att sluta med socker inte något enkelt. Det kan nog vem som helst som läst tidigare inlägg på bloggen intyga. Smärtan har varit konstant påtaglig. Året har krävt uppoffringar och prioriteringar jag aldrig hade varit villig eller vågat göra om jag inte hade varit desperat. Desperation har ironiskt nog varit min vän på den här resan, för det är faktiskt min desperation som har drivit mig, mer än motivation.

Men nu känner jag faktiskt inte för att älta det mer. Ja, det har varit ett rent helvete, och utan tvekan ett av de tuffaste åren i mitt liv. Men behovet av att älta allt som har varit börjar allt mer försvinna. Det känns överspelat. Det förflutna kan hädanefter enbart få tillhöra mitt förflutna, och inte styra mitt nu.

Ett nytt år tar nu sin början och åter igen står jag vid ett vägskäl i livet. Absolut inte lika stort och livsavgörande som beslutet att sluta med socker, men ändå av den kalibern att det kommer att avgöra min riktning i livet de kommande åren. Har idag förmånen av att ha både en mental och fysisk frihet som jag troligtvis sällan kommer att uppleva igen på samma sätt. Det är helt upp till mig hur högt jag vågar hoppa.

Jag vill hoppa. Vill våga gå hela vägen för det jag tror på. Våga agera utan garantier och facit. Titta rädslan för att inte duga i ögat och stå för att jag är beredd på att vara otillräcklig. Att jag är beredd att betala det priset för att en gång för alla få bli fri. Att få leva i äkta ärlighet och att drivas mot lust, inte bara ifrån obehag.

Det jag talar om är inte mod. Det är tillit. Min nästa och kommande största utmaning. Att lämna över och låta livet få ske. Att inse att det inte är farligt att leva. Längtar efter det inre lugn som jag vet väntar. Har sett det i andra människor. Och styrkan är oändlig.

En annan sak jag önskar för det kommande året är att för en gångs skull få ha förmågan att ge. Att få lämna den självcentrering som drogandet resulterat i och som den första avgiftningen har krävt. Längtar efter att kunna ge tillbaka av allt jag själv har blivit välsignad. Att få vara stor nog att verkligen se andra och faktiskt kunna ge, inte bara ta.

Jag stannar där och tackar för varje liten mikrosekund som har tagit mig hit. Alla små små steg som tillsammans har blivit något stort för mig. Alla människor som utgör stolsbenen i denna nykterhet och i mitt liv. Det är tack vare er jag kan fira denna dag. Lovar att hedra er kärlek och storhet med att fortsätta ta ansvar för min del. Lovar att ge tillbaka.

Kram Elsa

Annonser