Nya bottnar, nya toppar. Kan konstatera att det ena ofta följs av det andra. Strax efter att jag firade ett år nåddes en ny form av botten där jag kände att jag var närmare ett återfall än någonsin. Ett riktigt regelrätt återfall som grundades i en fruktansvärd frustration och uppgivenhet . Jag ville mer än någonsin ge upp. Priset kändes inte värt det. Insåg att jag stod vid ett vägskäl och inför en prövning som skulle vara avgörande för hela tillfrisknandet och därmed hela mitt liv.

Idag kan jag bara krasst konstatera att livet ger en det man behöver.

Tre dagar efter min ettårsdag satt jag på ett möte och bara grät okontrollerat. Till och med där, där det är vanligt att folk mår dåligt, kände jag mig extrem i min vilsenhet. Till slut bad jag helt enkelt bara om hjälp att överleva. Att få bli av med besattheten, att få något form av tecken på framsteg, att få vägledning. Ett ljus i slutet av tunneln. För just där och då hade jag varken tro, styrka eller ork kvar. Kunde för mitt liv inte förstå hur det kunde kännas såhär tungt efter ett helt år i nykterhet?!

Men det jag hade kvar var min villighet. Och tack och lov för det. Kanske även tack och lov för att jag hade tappat allt förutom den. Det kanske är just detta stadie av fullständig maktlöshet och uppgivenhet som leder till kapitulering. Första stegen i tolvstegsprogrammet.

På väg hem var jag lika vilsen som innan mötet. Insåg att gör jag inte något nu kan det gå illa. Tog upp min telefon och ringde alla OA-vänner jag kunde komma på. Ingen svarade. Typiskt. Är det ett tecken på att jag ska gå tillbaka till drogen? Ger inte detta mig rätten att ge upp? Offerkoftan på. Ingen svarar ju på mitt rop på hjälp.

Till slut hittade jag numret till en gammal studievän jag inte hörts med på över ett år. Vi har aldrig umgåtts egentligen men mitt minne av honom är att vi delar många värderingar i alla fall och att han är allmänt klok och trygg. Även han är en beroendeperson men som verkar ha funnit sin väg mot tillfrisknande genom andra sätt än via tolvstegsprogrammet. Jag ringde honom och inom femton minuter möttes vi upp för en promenad.

Denna promenad gjorde hela skillnaden. Efter den har livet gått från en tidigare botten till en ny topp. Han har inte samma problematik med mat och kunde kanske därför se bortom alla detaljer kring drogen och istället höra vad jag sade mellan raderna. Vad hela mitt beteende egentligen skrek om. Behovet av andlighet och att bli fri från mitt ego.

Det är slående hur enkelt det kan vara ibland. Lösningen är så enkel att hjärnan vägrar acceptera och lämna det därhän. Inser att mina vita knogar beror på att jag hela tiden kämpar emot och inte lever i samklang med nuet. Jag kämpar för att hålla mig på banan, jag kämpar för att inte hamna i risksituationer, jag kämpar för att inte återfalla osv.. Kampen som kräver ständig vakt. Det finns ingen tillit.

Denna kramp grundar sig i ett ego som fullständigt äter upp mig. Som med så mycket annat har jag alltid vetat om detta men inte till fullo förstått vidden av det. Finns hur mycket som helst att skriva kring detta men jag har inte helt landat i det ännu för att kunna förklara det på ett vettigt sätt.

Hur som helst tog jag direkt till handling efter denna promenad och har gjort följande saker:

  • Har läst ”En ny jord – ditt inre syfte” av Eckhart Tolle. Kan vara den mest inflytelserika boken jag någonsin läst. Den har öppnat mina ögon och gett mig ett inre lugn jag aldrig tidigare upplevt. Jag må ha en fysisk obotlig allergi mot socker men med hjälp av visdomen i denna vet jag att besattheten kan försvinna.
  • Har börjat meditera varje morgon och kväll minst 10 minuter.
  • Prioriterar att stanna upp under dagen för att andas och bli närvarande i stunden. Det låter löjligt simpelt men jisses vilken skillnad det gör på alla fronter.
  • Ringer in till OA:s morgonmöte varje dag kl.07.00-07.15
  • Ringer in till telefonmöten när det dröjer för många dagar mellan livemöten.
  • Försöker aktivt se andra människor i min omgivning och hjälpa andra i alla mina angelägenheter om jag kan. Detta hjälper mig att komma ur min självcentrering samt ökar min närhet till omgivningen på ett härligt sätt.
  • Har blivit väldigt selektiv gällande tv och ljud, såsom musik och podcasts. Detta hjälper mig att faktiskt stanna kvar hos mig själv och inte ständigt söka artificiell stimulans eller flykt med hjälp av externa medel, som egentligen bara matar mitt ego och gör mig mer tom och uppskruvad.

Mer än så här har jag egentligen inte ändrat. Min matplan är identisk med tidigare, men mitt sinne är som natt och dag. Idag känner jag mig inte besatt längre. Vilket känns helt ofattbart. Åter igen, hur kan lösningen vara så enkel?!

Hur jag kommer att känna imorgon får vi se då men senaste tiden har jag i alla fall fått ha äran att vara fri från besatthet. Som resultat av ovanstående är jag mer glad, tacksam och lyckligare än någonsin. Vilket smittar av sig på andra områden i mitt liv. Plötsligt börjar saker dyka upp och kommer till mig. Saker som jag alltid har drömt om. Och jag är övertygad om att dessa saker hänger ihop.

Är dock medveten om vikten i att inte tro att man är färdig och kan luta sig tillbaka nu. Tillfrisknandet är en färskvara som behöver ses om dagligen, vilket egentligen gäller alla människors välmående, beroende eller inte. Men just nu behövs inte mycket mer än ovanstående punkter för mig och kontakt med sponsor och programmet. Detta i kombination med att jag planerar maten såklart men det går i princip på automatik vid det här laget så det är inget jag reflekterar över särskilt mycket.

Tack för att jag fick exakt det jag behövde just där och då. Och här och nu. Tack.

Annonser